Bakgrund

onsdag 7 mars 2012

Mardröm

Igår natt hade jag en ordentlig mardröm. Det är väldigt sällan jag drömmer mardrömmar och för det mesta brukar jag inse att jag gör det medan jag drömmer och "ta kontrollen" över drömmen. Men den här var otäck och jag kände mig obehaglig till mods hela dagen och hade till och med svårt att komma till ro när jag skulle sova nästa kväll. Nu kom inte drömmen tillbaka men jag tycker fortfarande att den var obehaglig. Min dröm:

För det första var den lite mysko för det fans två "plan", dels "drömmen" där själva historien utvecklades men jag drömde även att jag låg i min säng och sov och upplevde "drömmen" som en dröm i drömmen om ni förstår. Båda dessa "plan" var jag medveten om samtidigt så jag var medveten om att jag drömde i drömmen. Väldigt konstigt.

Nåja i "drömmen" så gick jag i en stad och jag letade efter något. Jag visste att jag behövde gå och leta i några ruiner och tog mig till ett kvarter där det fanns massor med byggnader som såg ut som medeltida kyrkoruiner. Jag gick in mellan ruinerna och det var verkligen en detaljerad dröm för jag mins att det satt en skyllt på ett av ruinhusen där det stod "Djursjukhus". Jag gick in i en kyrka och hade helt plötsligt mina två barn med mig (har inga barn men i drömmen visste jag att det var mina barn) och vi gick upp en ranglig trätrappa som fanns i ett hörn av ruinen. Då tittade jag upp och såg två figurer stå överst i trappan. De var formlösa och lite suddiga men jag blev rädd för dem och tecknade åt barnen att gå ner för trappan igen. Då tog de två figurerna ett steg framåt och tog formen av två demoner. Precis som man brukar gestalta djävulen, röda med läderartad hud och gula lysande ögon. Barnen började springa ner för trappan och jag började klättra ner på utsidan av den, varför vet jag inte. Jag kände verkligen hur vettskrämd jag var.

"Demonerna" jagade oss och på det planet i drömmen där jag drömde att jag sov så drömde jag att jag visste att jag drömde men jag kunde inte vakna. I stället så skrattade, eller kanske snarare skrockade, jag på ett väldigt grymt sätt.

I "drömmen" hittade jag ett litet kaffé bord med två stolar som stod mot en vägg. Jag knuffade in barnen under där och följde efter själv. Vi satt där under och försökte skydda oss med hjälp av stolarna mot demonerna som försökte komma åt oss. Hela tiden så drömde jag att jag låg i sängen och försökte vakna. Då började jag rabbla "Gud som haver barnen kär" i "drömmen" där vi satt under bordet. Det verkade hjälpa och genom att rabbla den om och om igen så verkade vi på något sätt få in energi i stolarna vi höll i så att demonerna blev rädda för oss.

Då kunde jag börja vakna i drömmen men bara halvt om halvt. Jag drömde att jag låg i min säng och försökte vakna. Jag blev medveten om att det började lysa utanför mitt sovrumsfönster som om det brann och jag försökte vakna för att hitta katten och ta mig ut, men jag kunde inte. Jag hörde hur grannen kom springande på grusgången för att hjälpa mig (har ingen grusgång i verkligheten). Det var när jag hörde gruset som knastrade som jag blev medveten om att jag fortfarande drömde. Då kunde jag ta kontroll över drömmen som jag brukar och vakna "på riktigt".

Klockan var strax efter fem och jag var livrädd. Jag bara låg i sängen och tittade mig omkring och väntade mig verkligen att få se något i något hörn eller så. Energin från drömmen fanns kvar i rummet och jag var inte helt säker vilka delar av drömmen som var verkliga och vilka jag hade drömt. Så jag tog mitt täcke och gick ner och kröp upp i soffan där Teddy gjorde mig sällskap. Det lugnade ner mig lite. Men hela dagen hängde obehaget med mig och det tog verkligen emot att gå och lägga sig på kvällen.

Jag har verkligen klurat på drömmen och vänt och vridit på det men jag blir verkligen inte klok på den. Jag antar att det bara är en sådan där extra verklig dröm som man får försöka glömma.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar