Bakgrund

tisdag 25 september 2012

Det gyllene moset

Att göra äpplemos är ganska lätt, men att göra gott äpplemos är en konstart.

Vad passar bättre nu när hösten har dragit igång på allvar än att ställa sig och göra äpplemos. Så jag släpade med mig mamma hem och vi satte igång. Genom bekantas bekanta så hade vi kommit över äpplen som såg riktigt fina ut att göra mos av. Tre sorter hade vi lagt fått, två höstäpplen som var helt mogna och en sort med vinteräpplen som fortfarande bara var halvmogna.

Detta är en av hemligheterna med ett gott mos, blanda flera sorter. Alla äpplesorter har sina för- och naktdelar. Vissa är söta, andra är fasta, några ger en vacker färg och så vidare. Men det är svårt att hitta en sort som har allt man vill ha. Därför blandar man så kan man få det bästa av flera sorter. Man behöver inte heller vara rädd för att använda halvmogna äpplen. De kommer att göra moset lite fastare och har en viss konserverande verkan.

Vi använde ungefär lika mycket av varje sort och hade totalt sett omkring 13-14 kg äpplen. Det första jag gjorde efter att ha satt mamma på att dela på äpplena vara att montera ihop monstret.



Monstret är en assistent som mamma och pappa fick i förlovningspresent 1981. Med hjälp av den kan man knåda degar, mala köttfärs, stoppa korv, mixa, skiva och göra pure (eller som nu äpplemos). Man behöver inte ha ett monster där hemma, det går lika bra med en vanlig matberedare eller en stavmixer. Den stora fördelen med monstret är att man slipper skala äpplena och ta bort kärnor och liknande. Lätt och smidigt med andra ord.

Medan jag höll på med monstret så delade mamma äpplena i lagom stora bitar. När man har delat dem så lägger man dem i vatten med lite citron eller citronsyra i. Detta för att de inta ska oxideras och bli bruna.



 

Vi kokar äpplemoset i omgångar. Dels för att man då kan prova sig fram lite hur mycket vatten man behöver ha i och dels för att det ska bli hanterbart. Men när äppelbitarna nu är delade så tar man fram en stor gryta. Vi använder skinkgrytan. I botten häller man lite vatten, ca 0,5 dl per kilo äpplen. Det är lite olika hur mycket vatten man bör ha beroende på vilka sorter man har i. Det är därför det är bra att göra moset i omgångar så man kan justera vattenmängden.  När man har hällt i vattnet så lägger man i äpplena och ser till att det kokar.



 

Nu ska äpplena koka tills de blir mosiga. Använder man en assistent som vi gör behöver inte alla äpplen vara helt genommosiga, men ska man mixa äpplena så krävs det att de är helt mjuka innan man börjar. Rör om då och då i gryta när det kokar, dels så gör det att alla äpplen kommer närma värmen och dels så kommer du känna när de är färdiga. De är färdiga när det känns mjukt och "skvushigt" (väldigt tekniskt term ;) ) och inte hårt.

Nu är det dags att göra moset. Äpplena petas ner i inmatningshålet.



 

Och kommer sedan ut i andra änden. Dels kommer moset och dels kommer kärnhus och skal och liknande.



 

Restavfallet innehåller även det lite fruktkött så vi kör alltid igenom det en gång till för att få ut så mycket äppelmos som möjligt.

Nu är man halvägs i mål. Nu ska man passa på att smaka av det "råa" äppelmoset för att se hur mycket socker man behöver. Det behövs sällan mycket, det beror på hur pass söta äpplesorter man använder. Vi använde ca 2,5 dl socker till 2,5 l äppelmos. Har man diabetiker i familjen så kan man använda sötningsmedel lika väl. Så i med socker och äppelmos i en gryta tillsammans med en liten skvätt citron, för att inte moset ska bli brunt, i en gryta och koka upp och låt koka ett par minuter under omrörning. Passa så att det inte bränner.



 

När det har kokat ett par minuter så ta av från värmen och sleva upp i burkar. Här hemma så gör vi ett par glasburkar till oss var att ha i kylskåpet och resten slevar vi upp i små plastburkar och fryser in. Det sparar plats i kylskåpet och så vet man att det håller sig utan att behöva använda konserveringsmedel.

På våra 12-13 kilo äpplen fick vi nästan 12 l äppelmos. Det räcker till mig och mamma hela vintern.



 

Fördelarna med hemlagat äppelmos är många. Först och främst så smakar det precis så som man vill. Vill man ha det sött så gör man det sött, jag föredrar lite syrligare mos så jag tar i lite mindre socker.  Är man diabetiker så byter man ut sockret. Dessutom innehåller mitt mos fyra ingredienser: äpplen, vatten, socker och citron. Inga e-ämnen, inga konstigheter. Det är en fördel att vara två eller flera när man kokar äppelmos, speciellt om man ska göra lite mer. Här hemma går det som ett löpande band, mamma delar på äpplena, det kokar en omgång äppelbitar medan jag passerar och kokar moset. När äppelbitarna är färdiga är mamma klar med nästa omgång och jag har passerat och kokat omgången innan, teamwork.

Sedan så är det en stor del av min livsfilosofi, att leva nära naturen och ta tillvara på det som den ger. Man uppskattar verkligen frukt och grönt på ett annat sätt när man tar hand om det och gör egna inläggningar, sylt och mos. Jag blir alltid lite irriterad när jag ser dessa magnifika äppelträd i folks trädgårdar som dignar med frukt och år ut och år in så hänger den där tills den faller ner på marken och ruttnar bort. Vill man inte ha sina äpplen kan man ju höra sig för om någon annan vill ha dem. det är slöseri med naturens gåvor att inte ta hand om det man kan.

Jag har ju inga barn men hade jag haft det hade det varit ännu mer självklart att hålla på med allt det här. Några av mina först minnen som barn är när mormor, mamma och jag stoppade julkorv och gjorde äppelmos. Dels så tror jag att det är nyttigt att barn vet var saker kommer ifrån, att äppelmos inte kommer från en burk utan från äpplen. Dels så skulle det kännas tryggt att veta precis vad barnen stoppar i sig. Idag är det sådan hysteri kring barnens mat. Det ska inte vara det och inte det och man får inte äta för mycket sådant. Det enklaste och bästa sättet att undvika allt sånt är att göra saker och ting själv, då har man den absolut största kollen på vad de får i sig. Sist men inte minst så är det nyttigt för barn att redan från början lära sig att vara tacksamma för vad man kan få från naturen och varför det är viktigt att ta hand om den. Att lära sig att vi lever i symbios med naturen, att om vi tar hand om den så tar den hand om oss, är en viktig bit enligt mig. Och genom att göra sådant här med barnen så kommer de att automatiskt förstå det utan att man behöver ge långa föreläsningar om det.

Jag känner mig alltid nära naturen när jag syltar och saftar. Det är som att jag bevarar en liten del av sommaren eller hösten för att sedan kunna plocka fram den i vinter och njuta.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar