Bakgrund

onsdag 8 februari 2012

Tjugofemte aspekten: Vad tycker dina nära och kära om din häxväg? Vet de? Varför eller varför inte?

Det här är ett intressant ämne och jag skulle kunna skriva en lång uppsatts om det. Jag ska dock försöka behärska mig och hålla mig någorlunda kortfattad.

Det enkla svaret är att ja, de flesta i min familj känner till vad jag har för trosuppfattning. Framför allt har den här bloggen hjälp mig att ta ett enormt steg ut ur kvastskåpet. Jag valde när jag började blogga om magi och wicca och liknande saker att länka min blogg till min facebooksida. Så varjegång jag uppdaterar min blogg så får alla mina facebook vänner upp en liten sammanfattning i sin tidslinje. Varför valde jag då att länka samman min blogg med min facebook? För det första så var det ett sätt för mig att ta det sista steget ut ur det där kvastskåpet. Ett väldigt smidigt och enkelt sätt. Jag kände att om jag var mogen att dela med mig av mina åsikter till hela världen så skulle jag även kunna stå för dem.

Naturligtvis så kom det inte som en total överraskning för alla mina släktingar, vänner och bekanta. Jag skulle till exempel aldrig ha gjort så om min mamma inte redan hade vetat om det. Det är inget trevligt sätt att berätta för sina närmaste att man ser på världen på ett annorlunda sätt. Viss takt och ton får man ha, och jag tror inte att det främjar förståelsen om man bara beslutar sig för att anonsera ut det inför hela världen. Så min mamma visste om det, min bästa vän visste det också och ett par av mina wicca vänner naturligtvis. En del av resten av släkten anade det även om jag aldrig berättade det rakt ut.

Så hur har alla reagerat? Jag vet inte om jag har haft otroligt tur eller om jag har ovanligt hänsynsfulla medmänniskor runt omkring mig. Men faktum är att jag aldrig har fått en negativ reaktion. Min mamma accepterar det, vi pratar aldrig om det men vi pratar aldrig om religion överhuvudtaget. I vår familj handlar det om att man får tro på vad man vill så länge man låter alla andra tro på det de vill. Min mamma är kristen, kanske i större utsträckning än hon själv inser. Jag följer gärna med henne till kyrkan. Jag ser ingen konflikt där eftersom jag  anser att vi alla dyrkar samma gud fast vi väljer att göra det på olika sätt. Mamma å sin sida har inget emot att jag inte är kristen, hon är nöjd så länge jag är nöjd. Det roliga är att det förmodligen är just på grund av min mamma som jag valde den här livsstilen.

Min mamma har alltid varit noga med att lära mig att visa respekt för naturen och förklarat att om man respekterar naturen och lever med den så finns det så mycket att hämta i ett sådan relation. Jag var med ute och plockade svamp för första gången när jag var ett par månader gammal, vi har alltid plockat bär och gått på promenader i naturen. När jag var liten var det lika naturligt för mig att bygga bondgårdar av bark och kottar som det var att leka med barbie och bilar. Vi har alltid haft små odlingar, till och med de åren vi bodde mitt inne i stan så hade vi antingen en liten odling på balkongen eller en koloniträdgård. Att äta och använda det som man själv har odlat eller plockat har alltid varit en naturlig del av mitt liv och skulle jag gissa så är det där ifrån jag tror att min syn på gudar och magi kommer ifrån.

Vad gäller mina vänner så är det inte heller där någon som verkar tycka att jag är konstigare än resten. I och för sig har jag lite lagom udda vänner över lag, men merparten av dem är inte wiccaner, häxor eller liknande. Men en stor fördel med att vara öppen med vad jag tror på är att personer i min närhet som jag inte hade en aning om hade samma syn på saker och ting har visat sig ha just det. Kanske är det så att man drar sig till likasinnade även om man inte vet exakt hur likasinnade man verkligen är.

De enda negativa reaktionerna jag har fått är från fullständiga främlingar, så som Jehovas vittnen, och där känner jag att det kan kvitta vad de tycker om mig. För ett antal år sedan blev jag mer eller mindre förföljd av två äldre damer ur Jehovas som hade beslutat att "rädda" mig. De hade nämligen upptäckt att jag, min stackar, hade en tredelad synd. För det första var jag uppfostrad av en ensamstående mamma (tydligen är det en kvinnas plikt att gifta om sig så fort som möjligt), jag var wicca (bara det är illa nog) och jag var dessutom arkeolog (allt som kan tyda på att det finns en evolution är djävulens verk). Men som sagt så är det inget jag tar på allt för stort allvar.

Idag så är jag öppen med min tro. Dock inte så öppen att det är något av det första jag berättar för folk. Å andra sidan så är det väldigt få kristna som presenterara sig: "Hej jag heter Per och jag är kristen", så jag ser ingen anledning att jag sak presentera mig med "Hej jag heter Lina och jag tror på fler än en gud och på magi". Men om någon frågar så är jag ärlig. Jag använder dessutom mina smycken med symboler som pentagram och liknande öppet. Däremot är jag av den åsikten att man ska respektera sina medmänniskor och använder inte sådana symboler när jag vet att jag till exempel ska gå in i en kyrka eller besöka ett äldreboende och så vidare. Mitt mål är inte att provocera och jag är tillräckligt trygg i min egen tro så jag behöver inte konstant bära symboler utanpå för att bevisa den.

Ja där ser man.. Det blev ett ganska långt inlägg i alla fall. Men jag har behärskat mig så jag känner mig ganska redig i alla fall. Ha en bra kväll mina vänner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar