Bakgrund

fredag 8 februari 2013

Småkakor - nostalgi och minnen

Jag älskar småkakor, jag älskar att baka dem och jag älskar att äta dem. Men varför? Vad är det med dessa små, söta och frasiga mumsbitar som får mitt hjärta att sväva?

För mig är småkakor fulla av minnen, de står för trygghet, gemenskap och fest. Jag har bakat småkakor så länge jag kan minnas, bokstavligen. Mitt första minne är när mormor och jag står i köket och bakar.

När jag var liten så bodde min mormor hos mig och mamma. Efter lunch så hämtade hon mig från min dagmamma och så gick vi hem och hittade på något roligt innan mamma kom hem från jobbet. Ofta så bakade vi, antingen bullar eller småkakor. Mormor ställde mig på en stol vid bänken och så fick jag en bit deg att göra vad jag ville med. Det blev gubbar och blommor och katter och det smakade ofta inte alls lika gott som mormors eftersom jag hade i hur mycket mjöl som helst i mina försök att forma degen. Men det var roligt och det var en stund på dagen då det bara var jag och mormor.


Inte den bästa bilden, men här är jag ungefär tre år och hjälper mormor att mala mandlar. Lägg speciellt märke till att jag bara använder en socka.

Så där började mitt förhållande med småkakor. Men det slutade inte där. 

I min familj så lever verkligen "kaffe och sju sorters kakor" kulturen. Om någon inte skulle bjuda på kaffe och tillbehör när man kommer på besök så skulle det anses som oartigt, snålt och näst intill oförlåtligt och man skulle inte få glömma det det närmsta 5 åren. 

Så småkakor tar mig även tillbaka till när man var liten och satt där vid matsalsbordet som dukades med kaffekoppar och fat, ett glas saft till mig och så kom fatet med bullar och kakor. Alla de olika färgerna och dofterna inbjöd till att smaka. Men väluppfostrad som man var så satt man där och försökte bestämma sig för vilken man skulle börja med. Efter en evighet så bjöds man att börja och snabbt som en iller var man där och norpade åt sig ett par kakor. Sedan började väntan på om någon skulle säga att man fick ta om. Jag har alltid varit ett kakmonster, kommer nog alltid att förbli ett.

Nu för tiden så är kokor en symbol för att träffa släkten, umgås och ha kul. Jag skulle själv aldrig kunna tänka mig att inte servera kaffe och kaka om jag fick besök. Men så älskar jag ju verkligen att baka dessa små underverk. 

Att baka småkakor är en fröjd, de är så enkla men samtidigt så komplexa. Man slipper vänta på att de ska jäsa och det är enkelt att leka fram nya smaker. De är lätta att förvara, om de nu varar mer än två dagar... finns det egentligen någon orsak till att inte älska småkakor?

2 kommentarer:

  1. Jag anser all bakning som en helig handling. Roligt om nån kan hjälpa till att äta upp bara; brukar bli mest jag som käkar det jag bakar :P inte så trist kanske, men ändå :) Ska jag nånstans brukar jag plocka med om det finns och "råka" ta för mycket så man kan lämna kvar, annars blir ju min frys för full ;)

    Fridens liljor!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är ju alltid det som är problemet när man bakar, någonstans ska det ju ta vägen. Jag har en väldigt bra överenskommelse med min mamma. Hon bakar bröd och jag kakor och sedan så byter vi så jag får hälften av hennes bröd och hon hälften av mina kakor.

      Radera