Andra människor påverkar oss, både negativt och positivt. Främst så brukar det gälla de människor som uppfostrar oss så som föräldrar, mor- och farföräldrar, dagmammor och stöd familjer och många, många mer. Men sedan så finns det de där människorna som kommer in i ens liv lite oväntat, och ibland bara en kort period, men när man ser tillbaka så inser man hur viktiga de faktiskt var. Det här inlägget tänker jag ägna åt de människorna som kommit in i mitt liv och förändrat det. En liten hyllning från mig till dem för att de har förändrat mitt liv och ibland mitt sätt att se på världen.
Den första människan som verkligen förändrade sättet jag ser världen på var min historie- och religionslärare som jag fick i 7:an. Göran, aka "Paddan", var en liten gråhårig man som alltid gick omkring i grå kostym och tycktes vara sinnesbilden för en engelsk gentleman. Innan jag fick Göran så var historia något man genomled. I 6:an hade skolans rektor försökt undervisa oss i de svenska kungalängderna. För mig var det oändligt tråkiga lektioner där namn, årtal och slag blandades till en grumlig röra och än i dag är jag ur usel på just de svenska kungalängderna.
Så kom 7:an och inte förväntade jag mig mer av historia där, och religion var inte mycket intressantare enligt mig. Men in kommer Göran och han brann verkligen för historia, hans entusiasm lyste ur hans ögon när han berättade om allt det fantastiska som är vår förhistoria. Textboken användes sällan i klassrummet. I stället berättade han fritt om de olika epokerna. Han kunde verkligen få historien att bli levande. Det var där, i hans klassrum, som jag beslutade mig för att bli arkeolog och hans stora motto har alltid följt med mig: "Människan är smart och lat och därför utvecklar vi hela tiden nya tekniker för att få så mycket gjort med så lite ansträngning som möjligt". Faktum är att det finns så mycket sanning i det påståendet att det lätt kan appliceras på allt från de tidigaste stenverktygen till dagens datorer.
Det var inte bara mig han påverkade. Min klass var känd som "problemklassen" i vår årsgrupp. Det var inte många av oss som ansträngde sig i skolan och ofta blev det bråk på lektionerna. Men Göran visste hur han skulle hantera även bråkstakarna. Det var alltid tyst på hans lektioner för ingen ville missa det han sa. Jag minns när vi skulle ha prov på det antika Egypten. Göran lovade oss att om mer än 90% av klassen fick VG eller högre på provet så skulle han berätta legenden om de hemliga rummen i pyramiderna. Jag tror aldrig vår klass pluggade så hårt inför ett prov, vi hjälpte varandra och när proven var rättade så hade alla nått upp till VG eller högre. Det var ingen liten bedrift.
När jag flera år senare var färdig med min magisteruppsats i arkeologi så dedikerade jag den till honom, och till min mamma. Jag skickade ett exemplar till honom tillsammans med ett brev där jag tackade honom för att han hade fått upp mina ögon för historia och för hans passion. Jag fick ett väldigt fint brev tillbaka.
Nästa person som verkligen har ändrat mitt liv är Åsa, min bästa vän. Vi träffades första dagen på Arkeologi utbildningen. En vecka senare så arbetade vi i samma grupp och sedan dess har vi varit vänner, det är 11 år sedan i år. Att försöka förklara vad Åsa har betytt i mitt liv är svårt, hon har funnits med under några av mina absolut bästa stunder men även under de som har varit oerhört svåra. Finns det någon jag alltid kan lita på så är det hon. Hon har blivit mer som en syster och jag har inte bara kommit nära henne utan även hela hennes familj. Hon är helt enkelt den bästa sortens vän och jag är oerhört lycklig över att vi den där dagen hamnade i samma grupp.
Ett par år senare var vi på en utgrävning och där träffade jag Rich. Rich är utan tvekan en av de mest udda personer jag har mött. Han är amerikan, uppvuxen mormon med en indiansk pappa, numera bor han i Tyskland och jobbar för den amerikanska militären och är asatroende. Men samtidigt så är han en otrolig person. Han kom in i mitt liv när jag hade utövat wicca i ett par år men inte hade någon att prata med om det. Jag kände mig väldigt ensam. Så åkte Åsa och jag iväg till Gotland för att gräva och bodde på ett vandrarhem tillsammans med ett par andra deltagare i utgrävningen, däribland Rich. Första kvällen där så satt vi alla och åt middag och Rich frågade om någon ville göra honom sällskap nästa kväll då det var sommar solståndet och han tänkte fira det på en liten kulle i närheten. Jag blev så förvånad över att någon annan faktiskt tänkte fira det. Så vi blev en liten grupp som stod i en cirkel på en liten kulle med utsikt över havet och drack mjöd och firade solen. Det var den första gången jag firade sabbat med någon annan och det var verkligen en magisk natt.
Efter det så blev vi väldigt goda vänner och Åsa, Rich och jag spenderade vår lediga tid med att kuska Gotland runt och titta på fornminnen. Rich och jag kunde prata om saker som jag inte hade pratat med någon annan om och han såg på världen på ett helt annat sätt än vad jag gjorde. Till viss del är vi väldigt olika, han anser att alla borde ha minst fyra skjutvapen och helst ett av dem borde förvaras under sängen till exempel, medan jag anser att enda anledningen till att äga ett skjutvapen är om man jagar och då förvarar man det i ett låst skåp. Till viss del är vi väldigt lika, och framför allt så kan vi båda diskutera våra olikheter utan att den andre tar illa upp.
Han är också en av de få av mina vänner som jag kan diskutera religion och livsfilosofi med. Han delar även min passion för örter och vi kan prata naturmedicin i oändlighet. Han har lärt mig väldigt mycket under åren och jag skulle inte alls vara den personen jag är idag utan honom.
Den sista personen jag vill lyfta fram här idag är Dorthe. Vi träffades när vi arbetade på samma ställe och trotts att det skiljer ett par år mellan oss så är vi oerhört lika som personer. Dorthe har visat mig att även om man själv mår dåligt och inte är på topp så kan man ändå finnas där för andra och stötta. Hon hjälpte mig igenom en otrolig tuff period i mitt liv och jag såg alltid fram emot de dagarna då jag arbetade med henne. Även om livet inte är perfekt så kan man alltid hitta små stunder då man kan njuta av nuet och känna tacksamhet för det man har just då. Det är tur att man då och då träffar personer som kan påminna en om just det.
Dessa personer har varit oerhört viktiga för mig. De har kommit in i mitt liv när jag behövde dem, utan att jag letade efter dem. De har alla lärt mig något och de jag fortfarande har kontakt med lär mig ständigt nya saker. Utan dessa människor hade mitt liv inte varit vad det är idag och jag hoppas att jag får möjligheten att påverka någon annans liv på samma sätt. Något som de alla har lärt mig är att alltid vara öppen när jag träffar en ny människa för jag vet inte om den personen kanske blir ännu en som kan påverka mitt liv på ett oväntat sätt. Främligar är egentligen bara främlingar för att man inte har haft chansen att lära känna dem. Jag hoppas att mitt inlägg har fått er att fundera på vilka människor i ert liv som har format er och som har hjälpt er på vägen. Det är viktigt att man mins dem så att man själv en dag kan göra det samma sak för någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar