Influenser i mitt liv

Andra människor påverkar oss, både negativt och positivt. Främst så brukar det gälla de människor som uppfostrar oss så som föräldrar, mor- och farföräldrar, dagmammor och stöd familjer och många, många mer. Men sedan så finns det de där människorna som kommer in i ens liv lite oväntat, och ibland bara en kort period, men när man ser tillbaka så inser man hur viktiga de faktiskt var. Det här inlägget tänker jag ägna åt de människorna som kommit in i mitt liv och förändrat det. En liten hyllning från mig till dem för att de har förändrat mitt liv och ibland mitt sätt att se på världen.

Den första människan som verkligen förändrade sättet jag ser världen på var min historie- och religionslärare som jag fick i 7:an. Göran, aka "Paddan", var en liten gråhårig man som alltid gick omkring i grå kostym och tycktes vara sinnesbilden för en engelsk gentleman. Innan jag fick Göran så var historia något man genomled. I 6:an hade skolans rektor försökt undervisa oss i de svenska kungalängderna. För mig var det oändligt tråkiga lektioner där namn, årtal och slag blandades till en grumlig röra och än i dag är jag ur usel på just de svenska kungalängderna.

Så kom 7:an och inte förväntade jag mig mer av historia där, och religion var inte mycket intressantare enligt mig. Men in kommer Göran och han brann verkligen för historia, hans entusiasm lyste ur hans ögon när han berättade om allt det fantastiska som är vår förhistoria. Textboken användes sällan i klassrummet. I stället berättade han fritt om de olika epokerna. Han kunde verkligen få historien att bli levande. Det var där, i hans klassrum, som jag beslutade mig för att bli arkeolog och hans stora motto har alltid följt med mig: "Människan är smart och lat och därför utvecklar vi hela tiden nya tekniker för att få så mycket gjort med så lite ansträngning som möjligt". Faktum är att det finns så mycket sanning i det påståendet att det lätt kan appliceras på allt från de tidigaste stenverktygen till dagens datorer.

Det var inte bara mig han påverkade. Min klass var känd som "problemklassen" i vår årsgrupp. Det var inte många av oss som ansträngde sig i skolan och ofta blev det bråk på lektionerna. Men Göran visste hur han skulle hantera även bråkstakarna. Det var alltid tyst på hans lektioner för ingen ville missa det han sa. Jag minns när vi skulle ha prov på det antika Egypten. Göran lovade oss att om mer än 90% av klassen fick VG eller högre på provet så skulle han berätta legenden om de hemliga rummen i pyramiderna. Jag tror aldrig vår klass pluggade så hårt inför ett prov, vi hjälpte varandra och när proven var rättade så hade alla nått upp till VG eller högre. Det var ingen liten bedrift.

När jag flera år senare var färdig med min magisteruppsats i arkeologi så dedikerade jag den till honom, och till min mamma. Jag skickade ett exemplar till honom tillsammans med ett brev där jag tackade honom för att han hade fått upp mina ögon för historia och för hans passion. Jag fick ett väldigt fint brev tillbaka.

Nästa person som verkligen har ändrat mitt liv är Åsa, min bästa vän. Vi träffades första dagen på Arkeologi utbildningen. En vecka senare så arbetade vi i samma grupp och sedan dess har vi varit vänner, det är 11 år sedan i år. Att försöka förklara vad Åsa har betytt i mitt liv är svårt, hon har funnits med under några av mina absolut bästa stunder men även under de som har varit oerhört svåra. Finns det någon jag alltid kan lita på så är det hon. Hon har blivit mer som en syster och jag har inte bara kommit nära henne utan även hela hennes familj. Hon är helt enkelt den bästa sortens vän och jag är oerhört lycklig över att vi den där dagen hamnade i samma grupp.

Ett par år senare var vi på en utgrävning och där träffade jag Rich. Rich är utan tvekan en av de mest udda personer jag har mött. Han är amerikan, uppvuxen mormon med en indiansk pappa, numera bor han i Tyskland och jobbar för den amerikanska militären och är asatroende. Men samtidigt så är han en otrolig person. Han kom in i mitt liv när jag hade utövat wicca i ett par år men inte hade någon att prata med om det. Jag kände mig väldigt ensam. Så åkte Åsa och jag iväg till Gotland för att gräva och bodde på ett vandrarhem tillsammans med ett par andra deltagare i utgrävningen, däribland Rich. Första kvällen där så satt vi alla och åt middag och Rich frågade om någon ville göra honom sällskap nästa kväll då det var sommar solståndet och han tänkte fira det på en liten kulle i närheten. Jag blev så förvånad över att någon annan faktiskt tänkte fira det. Så vi blev en liten grupp som stod i en cirkel på en liten kulle med utsikt över havet och drack mjöd och firade solen. Det var den första gången jag firade sabbat med någon annan och det var verkligen en magisk natt.

Efter det så blev vi väldigt goda vänner och Åsa, Rich och jag spenderade vår lediga tid med att kuska Gotland runt och titta på fornminnen. Rich och jag kunde prata om saker som jag inte hade pratat med någon annan om och han såg på världen på ett helt annat sätt än vad jag gjorde. Till viss del är vi väldigt olika, han anser att alla borde ha minst fyra skjutvapen och helst ett av dem borde förvaras under sängen till exempel, medan jag anser att enda anledningen till att äga ett skjutvapen är om man jagar och då förvarar man det i ett låst skåp. Till viss del är vi väldigt lika, och framför allt så kan vi båda diskutera våra olikheter utan att den andre tar illa upp.

Han är också en av de få av mina vänner som jag kan diskutera religion och livsfilosofi med. Han delar även min passion för örter och vi kan prata naturmedicin i oändlighet. Han har lärt mig väldigt mycket under åren och jag skulle inte alls vara den personen jag är idag utan honom.

Den sista personen jag vill lyfta fram här idag är Dorthe.  Vi träffades när vi arbetade på samma ställe och trotts att det skiljer ett par år mellan oss så är vi oerhört lika som personer. Dorthe har visat mig att även om man själv mår dåligt och inte är på topp så kan man ändå finnas där för andra och stötta. Hon hjälpte mig igenom en otrolig tuff period i mitt liv och jag såg alltid fram emot de dagarna då jag arbetade med henne. Även om livet inte är perfekt så kan man alltid hitta små stunder då man kan njuta av nuet och känna tacksamhet för det man har just då. Det är tur att man då och då träffar personer som kan påminna en om just det.

Dessa personer har varit oerhört viktiga för mig. De har kommit in i mitt liv när jag behövde dem, utan att jag letade efter dem. De har alla lärt mig något och de jag fortfarande har kontakt med lär mig ständigt nya saker. Utan dessa människor hade mitt liv inte varit vad det är idag och jag hoppas att jag får möjligheten att påverka någon annans liv på samma sätt. Något som de alla har lärt mig är att alltid vara öppen när jag träffar en ny människa för jag vet inte om den personen kanske blir ännu en som kan påverka mitt liv på ett oväntat sätt. Främligar är egentligen bara främlingar för att man inte har haft chansen att lära känna dem. Jag hoppas att mitt inlägg har fått er att fundera på vilka människor i ert liv som har format er och som har hjälpt er på vägen. Det är viktigt att man mins dem så att man själv en dag kan göra det samma sak för någon annan.

Imponerad och lite stolt

Som sagt så har jag ju tagit mig an att vara dagmatte åt en liten hund. Han har varit här ett par dagar nu och allt har flutit på väldigt smidigt. Jag måste säga att det är väldigt skönt att få komma ut på promenad varje dag, ja inte riktigt varje dag för jag har ju iaf helgerna lediga. Jag har ju försökt att promenera själv och lovat mig att iaf två promenader i veckan ska det bli. men så händer något och så ska man göra något och så går hela veckan utan en promenad. Nu har man inget val, minst två promenader om dagen blir det. En på ungefär en timme och en på en halvtimme.

Men det som jag verkligen är imponerad över är hur Felix och Teddy samspelar här hemma. Teddy är ju inte jätte van vid hundar och Felix är inte alls van vid katter. Men Felix är en väldigt lugn och trygg hund som inte alls verkar intresserad av att jaga Teddy eller hitta på något annat bus. Utan i stället har Teddy fått vara den som har fått ta initiativ till kontakt. Teddy har mest legat och tittat på Felix och verkar tycka att det är en mysko filur. Men hu är hierarkin i huset bestämd, det är Teddy, jag, Felix som gäller. Det är ju så med katter =). Så i går så låg Felix och sov på sin filt, in kommer Teddy. Han gick fram till kanten av filten och glodde på Felix som helt sonika reste sig upp och lämnade filten och gick och la sig i köket. Teddy tog sig en tur på filten och nosade lite och gick därifrån. det var helt enkelt en uppvisning av rang. Så jag är helt klart imponerad och stolt över båda mina små pojkar och hur fint de har klarat det.

Så får jag presentera er för Felix:

    

Nu råder lugnet igen

Ja nu har jul och nyår dragit förbi och vardagen börjar åter komma tillbaka. För ovanlighetens skull så har jag avlagt ett nyårslöfte. Det var att försöka att skriva mer regelbundet här på bloggen. Jag gillar att skriva och jag tycker alltid det är roligt när någon hör av sig till mig med frågor eller kommentarer om något jag har skrivit för då känns det som att någon i alla fall har tänkt lite extra på grund av mina ord. Men så kommer vardagen emellan och så ska man göra det ena med det andra med det tredje. Men i år ska jag försöka skärpa mig.

Det har hänt lite saker här under helgerna. Jag ska bli dagmatte åt en liten dvärg schnauzer hane vid namn Felix. Vi påbörjar en provvecka nästa vecka för att se om vi trivs ihop. Det ska bli riktigt kul att ha en hund i huset igen efter ett par år med "bara" katt. Missförstå mig rätt, jag avgudar min katt. Men den latmasken kommer inte att följa med på några skogspromenader direkt. Felix är en väluppfostrad liten herre med mycket energi men som är en väldigt lugn och stabil hund. Han påminner mig mycket om min förra hund Ida till sättet.

Sedan har jag äntligen hittat min pappas biologiska pappa. Ja inte i livet då utan på papper. Det har varit en ganska krånglig väg men det löste sig när jag väl hittade min pappas adoptionspapper och kunde skriva till länsarkivet i Göteborg. Det kanske inte låter som en jätte stor sak, men i min familj så är det faktiskt det. Min pappa fick veta sent i livet att han var adopterad och det tog honom ganska hårt och han hade mycket funderingar kring hans biologiska pappa. Nu lever ju inte min pappa längre så tyvärr kan jag inte dela med mig av mitt fynd. Men det känns ändå bra att någon till slut tog tag i saken. Dessutom ger det mig en helt ny, spännande, gren att forska på i släktträdet.

Lite underligt var det när jag läste min biologiska farfars dödsdatum och insåg att han och pappa dog med knappt två veckors mellanrum. Det gjorde mig lite sorgsen eftersom det innebär att pappa hade haft möjlighet att träffa honom. Men vissa saker är helt enkelt inte meningen.

Visst är det konstigt att saker som man ibland funderar över verkar komma till en i verkliga livet. Ibland funderar jag på om det är en omedveten form av magi. Magi i grunden är ju att rikta energin mot ett mål. Så om man verkligen går och tänker på något så kanske man omedvetet riktar sin energi mot det.

Det var nämligen så att när jag hittade min biologiska farfar så väckte det en hel del tankar hos mig om min pappa och om mina halvsyskon på pappas sida som jag knappt har haft någon kontakt alls med. Jag har länge varit lite kluven på det ämnet och nu verkade det bubbla upp till ytan och jag gick och funderade på om jag skulle försöka få kontakt med någon av dem. Jag hade inte riktigt bestämt mig men så en dag när jag går in på facebook så har jag fått ett meddelande från min halvsyster som med hjälp av sin dotter har letat upp mig där.

Det var ju då ett sammanträffande. Så nu ska jag åka och hälsa på henne och hennes familj lite senare under månaden när allt har lugnat ner sig efter jul och nyår. Jag ser fram emot det samtidigt som jag är lite orolig. Sist jag hade kontakt med den sidan av släkten (då min halvbror) så gick det inte alls bra och jag kände mig mest arg och besviken. Men då var jag inte beredd, det hela hände av en slump och jag blev pressad av en kompis att jag "självklart" skulle ha kontakt med min bror. Trotts att jag egentligen inte var helt redo själv och inte alls hade klart för mig vad jag ville få ut av det.

När jag sedan insåg att jag inte alls hade något gemensamt med mannen som satt mitt emot mig och att jag faktiskt inte alls gillade en hel del av de sakerna han sa så blev det en väldigt stor besvikelse. Jag tror att jag hade hoppats på att känna en gemenskap med honom. Men min vän (nu för tiden fd vän) fortsatte att pressa mig och jag fortsatte att träffa honom. Jag vet inte varför jag lyssnade så mycket på min vän, så här efteråt så inser jag att hon agerade som hon gjorde på grund av hennes önskan att få vara en större del i sin pappas och hans nya familjs liv. Men till slut så insåg jag att min bror inte var en person som jag skulle umgås med om jag inte hade haft ett släktband med honom och eftersom jag inte hade umgåtts med honom under mina första 20 år så såg jag ingen anledning till att tvinga mig att fortsätta träffa en människa som jag inte var bekväm med.

Nu är läget lite annat. Jag har en chans att ta allt i min egen takt. Jag har berättat för min syster att jag gärna hälsar på men att vi kan skynda långsamt så att säga. Jag har dessutom en lite tydligare bild av vad jag faktiskt vill få ut av mötet. Dessutom så känner jag mig tryggare i mig själv och jag är mer medveten om att om det inte går bra så gör det inte det och då behöver vi inte ha kontakt. Värre än så är det inte, men då har jag i alla fall provat.

Så ja... Det är full rulle här. Alltid något som håller en upptagen :). Sedan ska man ju hinna med att plugga och jobba också. På jobbet har jag fått ett fast schema + att jag kan hoppa in vid behov vilket är jättekul. Chefen säger att de tycker att jag gör ett bra jobb vilket verkligen är roligt att höra då jag verkligen gillar jobbet och trivs som fisken i vattnet.

Jag hoppas att ni alla får en riktigt bra start på det nya året. Och jag kan skryta lite med att det ser ut att bli ett bra blogg år då min blogg idag slog läsarrekord :). Kram på er alla från mig och Teddy.

Kärlek

För det mesta så brukar jag hålla mina inlägg lite sådär semi personliga, jag är inte en enormt öppen person och för det mesta stannar mina tankar i mitt huvud. Men nu känner jag att jag behöver skriva av mig så jag gör ett undantag och låter detta bli ett väldigt personligt inlägg.

Jag är singel och har varit det ett tag. Jag har inte så stora problem med att vara ensam, jag trivs med att vara för mig själv. Men på senaste tiden har jag börjat känna att det är dags att ta tag i den här biten av mitt liv, att jag är redo att hitta någon. Men när jag försöker så stöter jag på problem, problem som ligger hos mig och inte hos någon annan.

För det första så har jag problem med att släppa taget om en kille. Jag vet att det är dumt och att man måste släppa taget men varje gång jag tror att jag har lyckats så upptäcker jag att jag är tillbaka där jag började igen. En del av problemet är kanske att allt kändes så rätt med honom från början, det fanns liksom ingen tvekan eller tvivel. Men sedan så fastnade vi på något sätt. I nästan 5 år stod vi och stampade på samma ställe i förhållandet. Jag vet inte varför men mycket hade nog att göra med att vi inte tog tag i det, båda ville mer men ingen tog steget. Till slut så gick det så långt att jag inte såg någon annan utväg än att bryta. Ångrar jag det? Ibland, men jag tror det hade gått så långt att vi var fast i våra roller och i hur det var. Jag kände att jag inte var en bra flickvän och att jag inte fick vad jag önskade. Idag hade jag nog tagit tag i det tidigare. Men det är lätt att vara efterklok.

Sedan dess har vi haft en slags vänskap som ibland innebär att vi inte hörs på kanske ett år och ibland så träffas vi en gång i veckan. Ibland har jag funderat på att vi kanske borde försöka igen för attraktionen finns fortfarande där, den där känslan i maggropen. Men så inser jag att vi fortfarande beter oss på samma sätt som förut. Vi existerar i ett konstant vänskapsförhållande utan att egentligen prata om det som finns där, status quo så att säga. Så frågan är om vi någonsin kommer att kunna kommunicera med varandra. Med andra ord så känns det dömt att misslyckas från början.

Men då är problemet att jag jämför andra killar med honom. Eller inte med honom som person utan snarare känslan jag hade med honom. Den här känslan av att vara säker redan från början, suget i magen. Vilket gör att jag avfärdar en hel del bra, trevliga killar eftersom jag inte får den där känslan. Vilket är dumt, det är idiotiskt. Jag vet det efteråt. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska "nöja" mig med mindre.

Andra problemet jag har är att min religion är en stor del av min vardag. Helst skulle jag vilja hitta någon med liknande tro. Men jag kan för mitt liv inte fundera ut hur. Det är väldigt ont om dejtingsajter för nyhedningar :). Visst, det är inte nödvändigt att dela samma religion, men jag vill åtminstonde ha någon som respekterar den och som delar de grundläggande värderingarna. Jag behöver en pojkvän som tycker att det är okej att jag har ett altare stående i sovrummet, att jag firar de åtta högtiderna, att magin finns i min vardag och att jag helt enkelt inte är som alla andra. "Problemet" med nyhednisk religion, i alla fall så som jag praktiserar den, är att den verkligen märks i vardagen. Det är inte något man ägnar sig åt två timmar på söndagen eller fyra gånger per år.

Så var hittar man någon som är öppen för det? Hur har ni andra gjort?

Sist men inte minst så har jag problem med att lita på folk. Eller snarare så är jag misstänksamt inställd i början och när jag väl kommer över det så litar jag helt och fullt på personen. Men ju äldre jag blir och ju mer jag har varit med om desto svårare verkar det vara att ta sig förbi den där första muren av misstänksamhet. Det hela blir inte bättre av att jag inte är en social person och jag tycker inte det är höjden av lycka att träffa nya personer, snarare tvärt om. Så det blir en konstant kamp med mig själv om att försöka vara mer social, att utsätta sig för situationer där man inte är bekväm eller känner sig hemma.

Ibland önskar jag att det hela kunde vara lite enklare. Jag önskar att jag inte tvivlade hela tiden. Jag önskade att jag kunde släppa taget om allt det gamla för jag vill verkligen kunna bygga upp något nytt. Ibland funderar jag på om det helt enkelt inte vore bäst att acceptera att det kanske inte är meningen att jag ska hitta någon. Kanske har jag redan hittat kärleken men det fungerade helt enkelt inte i detta livet.

Hur gör ni andra där ute? Har ni några bra råd, jag är öppen för det mesta :)

Hänsyn

Jag fick en länk häromdagen till en video på youtube. Videon är en inspelad predikan av pastor D. Younger som handlar om nyhednisk tro. Jag tycker att länken är viktig att dela med sig av för den visar hur man genom att vara öppen och nyfiken kan lära sig att se det vackra och speciella i andra religioner.

Som nyhedning har man ibland en hel hög med fördomar mot sig och de flesta som tillhör större religioner dömer en på fem röda när man berättar vad man har för religion. Ofta hamnar men i två olika fack, antingen anser de att man tillhör "New Age flumm" eller så för de in en i facket "djävulsdyrkare alternativt satanister". Ofta får man inte en chans att rätta dem och efter den första domen så är man sedan kvar i dessa facken för resten av bekantskapstiden.

Men inte heller nyhedningar är utan skuld. Fördomar mot de större religionerna är precis lika många som deras mot oss. Hur många gånger har man inte hört nyhedningar som talar nedlåtande om kristna och som genast drar paralleller mellan att vara kristen och att till exempel vara emot homosexuella eller att ha en stel syn på äktenskap och så vidare. Kristna präster, muslimska imamer och judiska rabbiner anklagas ofta för att vara inskränkta och bokstavstroende.

Många av de kristna jag känner, nu menar jag inte "jag är född i Sverige och därför kristen av bara farten" utan de som verkligen är aktivt kristna, är otroligt underbara människor med en fantastisk människosyn och varma hjärtan. De hjälper ofta sitt samhälle antingen i stort eller i smått. I byn där jag bor driver en grupp äldre kristna kvinnor en verksamhet dit mammor och pappor kan komma med sina barn och leka, prata och umgås. I ett litet samhälle där det kan vara lite krångligt att ta sig in till tätorten är det en enorm gåva att ha någonstans att ta vägen när man är mamma/pappaledig och slippa sitta hemma eller känna sig isolerad. Det är även kyrkan här i byn som anordnar skördemarknader, julmarkander, handarbetsträffar och historiska kvällar. Det är tack vare frivilligarbete från kyrkan som vi kan ha kvar vårt lilla lokala bibliotek.

Om man verkligen tänker efter hur mycket av detta gör nyhedningar? Hur duktiga är vi på att stötta våra medmänniskor? Jag är den första att erkänna att jag är väldigt dålig på den biten, trotts att jag tycker att det är en viktig bit och att jag önskar att jag vore bättre. Visst borde även vi som samhällsgrupp kunna organisera oss och hjälpa våra lokala samhällen med rolig och nyttig verksamhet som inte behöver röra religion. För jag talar inte om att "utbilda massorna i nyhedendom". Tänk istället att kunna använda de delarna av vår religion som vi anser är viktiga. Varför inte anordna naturpromenader för barn och föräldrar. Ut med massorna i skog och mark, lär dem ätbara växter och ta med fältkök och lär dem koka färsk blåbärssoppa. Anordna öppet hus för mammalediga mammor, se till att kvarterets mammor kan träffas en kväll i månaden utan barn och respektive.

Men framför allt så visa hänsyn till andra religioner. Vi har så väldigt lätt att fokusera på det dåliga. Ofta hör man "Kristendomen startade ju korstågen/inkvisitionen/eller något av de andra mindre trevliga sakerna". Men det är få som talar om att det var kristna munkar och nunnor som spred lärdom om medicinalväxter eller att det var kristna munkar som kopierade böcker i århundraden om både det ena och det andra och som på det sättet spred kunskap. Eller att kyrkan alltid har ägnat sig åt allmosor och att ge mat och husrum åt de fattiga.

Bara för att en religion innehåller delar som vi anser är mindre bra, eller till och med dåliga, så kan man inte helt avskriva religionen eller deras utövare. Innan det att man fördömer någon för deras tro eller lägger in dem i ett fack så ska man i alla fall ge dem en möjlighet att förklara sin tro. För det är det jag önskar att andra gav mig innan de dömer mig för min tro.

Att ge någon 5-10 minuter att förklara det du inte vet, det du inte ser från ditt sätt att se världen. Det är att visa någon hänsyn och det kan ge dig möjligheten att upptäcka något helt nytt.

Här är videorna till första och andra delen av predikan av pastor D. Younger, andra delen finns länkad till under videon:

Det gyllene moset

Att göra äpplemos är ganska lätt, men att göra gott äpplemos är en konstart.

Vad passar bättre nu när hösten har dragit igång på allvar än att ställa sig och göra äpplemos. Så jag släpade med mig mamma hem och vi satte igång. Genom bekantas bekanta så hade vi kommit över äpplen som såg riktigt fina ut att göra mos av. Tre sorter hade vi lagt fått, två höstäpplen som var helt mogna och en sort med vinteräpplen som fortfarande bara var halvmogna.

Detta är en av hemligheterna med ett gott mos, blanda flera sorter. Alla äpplesorter har sina för- och naktdelar. Vissa är söta, andra är fasta, några ger en vacker färg och så vidare. Men det är svårt att hitta en sort som har allt man vill ha. Därför blandar man så kan man få det bästa av flera sorter. Man behöver inte heller vara rädd för att använda halvmogna äpplen. De kommer att göra moset lite fastare och har en viss konserverande verkan.

Vi använde ungefär lika mycket av varje sort och hade totalt sett omkring 13-14 kg äpplen. Det första jag gjorde efter att ha satt mamma på att dela på äpplena vara att montera ihop monstret.



Monstret är en assistent som mamma och pappa fick i förlovningspresent 1981. Med hjälp av den kan man knåda degar, mala köttfärs, stoppa korv, mixa, skiva och göra pure (eller som nu äpplemos). Man behöver inte ha ett monster där hemma, det går lika bra med en vanlig matberedare eller en stavmixer. Den stora fördelen med monstret är att man slipper skala äpplena och ta bort kärnor och liknande. Lätt och smidigt med andra ord.

Medan jag höll på med monstret så delade mamma äpplena i lagom stora bitar. När man har delat dem så lägger man dem i vatten med lite citron eller citronsyra i. Detta för att de inta ska oxideras och bli bruna.



 

Vi kokar äpplemoset i omgångar. Dels för att man då kan prova sig fram lite hur mycket vatten man behöver ha i och dels för att det ska bli hanterbart. Men när äppelbitarna nu är delade så tar man fram en stor gryta. Vi använder skinkgrytan. I botten häller man lite vatten, ca 0,5 dl per kilo äpplen. Det är lite olika hur mycket vatten man bör ha beroende på vilka sorter man har i. Det är därför det är bra att göra moset i omgångar så man kan justera vattenmängden.  När man har hällt i vattnet så lägger man i äpplena och ser till att det kokar.



 

Nu ska äpplena koka tills de blir mosiga. Använder man en assistent som vi gör behöver inte alla äpplen vara helt genommosiga, men ska man mixa äpplena så krävs det att de är helt mjuka innan man börjar. Rör om då och då i gryta när det kokar, dels så gör det att alla äpplen kommer närma värmen och dels så kommer du känna när de är färdiga. De är färdiga när det känns mjukt och "skvushigt" (väldigt tekniskt term ;) ) och inte hårt.

Nu är det dags att göra moset. Äpplena petas ner i inmatningshålet.



 

Och kommer sedan ut i andra änden. Dels kommer moset och dels kommer kärnhus och skal och liknande.



 

Restavfallet innehåller även det lite fruktkött så vi kör alltid igenom det en gång till för att få ut så mycket äppelmos som möjligt.

Nu är man halvägs i mål. Nu ska man passa på att smaka av det "råa" äppelmoset för att se hur mycket socker man behöver. Det behövs sällan mycket, det beror på hur pass söta äpplesorter man använder. Vi använde ca 2,5 dl socker till 2,5 l äppelmos. Har man diabetiker i familjen så kan man använda sötningsmedel lika väl. Så i med socker och äppelmos i en gryta tillsammans med en liten skvätt citron, för att inte moset ska bli brunt, i en gryta och koka upp och låt koka ett par minuter under omrörning. Passa så att det inte bränner.



 

När det har kokat ett par minuter så ta av från värmen och sleva upp i burkar. Här hemma så gör vi ett par glasburkar till oss var att ha i kylskåpet och resten slevar vi upp i små plastburkar och fryser in. Det sparar plats i kylskåpet och så vet man att det håller sig utan att behöva använda konserveringsmedel.

På våra 12-13 kilo äpplen fick vi nästan 12 l äppelmos. Det räcker till mig och mamma hela vintern.



 

Fördelarna med hemlagat äppelmos är många. Först och främst så smakar det precis så som man vill. Vill man ha det sött så gör man det sött, jag föredrar lite syrligare mos så jag tar i lite mindre socker.  Är man diabetiker så byter man ut sockret. Dessutom innehåller mitt mos fyra ingredienser: äpplen, vatten, socker och citron. Inga e-ämnen, inga konstigheter. Det är en fördel att vara två eller flera när man kokar äppelmos, speciellt om man ska göra lite mer. Här hemma går det som ett löpande band, mamma delar på äpplena, det kokar en omgång äppelbitar medan jag passerar och kokar moset. När äppelbitarna är färdiga är mamma klar med nästa omgång och jag har passerat och kokat omgången innan, teamwork.

Sedan så är det en stor del av min livsfilosofi, att leva nära naturen och ta tillvara på det som den ger. Man uppskattar verkligen frukt och grönt på ett annat sätt när man tar hand om det och gör egna inläggningar, sylt och mos. Jag blir alltid lite irriterad när jag ser dessa magnifika äppelträd i folks trädgårdar som dignar med frukt och år ut och år in så hänger den där tills den faller ner på marken och ruttnar bort. Vill man inte ha sina äpplen kan man ju höra sig för om någon annan vill ha dem. det är slöseri med naturens gåvor att inte ta hand om det man kan.

Jag har ju inga barn men hade jag haft det hade det varit ännu mer självklart att hålla på med allt det här. Några av mina först minnen som barn är när mormor, mamma och jag stoppade julkorv och gjorde äppelmos. Dels så tror jag att det är nyttigt att barn vet var saker kommer ifrån, att äppelmos inte kommer från en burk utan från äpplen. Dels så skulle det kännas tryggt att veta precis vad barnen stoppar i sig. Idag är det sådan hysteri kring barnens mat. Det ska inte vara det och inte det och man får inte äta för mycket sådant. Det enklaste och bästa sättet att undvika allt sånt är att göra saker och ting själv, då har man den absolut största kollen på vad de får i sig. Sist men inte minst så är det nyttigt för barn att redan från början lära sig att vara tacksamma för vad man kan få från naturen och varför det är viktigt att ta hand om den. Att lära sig att vi lever i symbios med naturen, att om vi tar hand om den så tar den hand om oss, är en viktig bit enligt mig. Och genom att göra sådant här med barnen så kommer de att automatiskt förstå det utan att man behöver ge långa föreläsningar om det.

Jag känner mig alltid nära naturen när jag syltar och saftar. Det är som att jag bevarar en liten del av sommaren eller hösten för att sedan kunna plocka fram den i vinter och njuta.

 

Blää

Ibland vaknar man på morgonen och får genast lust att dra täcket över huvudet och skippa dagen helt och hållet. Idag är en sådan dag för mig.

Det snurrar alldeles för många tankar i huvudet, jag har ont på ställen där jag helst hade sluppit att ha ont och känner att jag är allmänt ofokuserad och bläig i brist på bättre ord.

Men redig som man är så har jag släpat mig upp och sitter och ska precis börja arbeta. Det kommer bli en lång dag idag. Men nu har jag fått klaga av mig lite i alla fall.

Jag hoppas ni där ute har en bättre dag.

The secret history of the world

Jag har ju utlovat en recension av The secret history of the world, skriven av Jonathan Black. Men jag tycker att det är väldigt svårt att skriva ner mina känslor om boken.

Å ena sidan tyckte jag att det var en bra bok, den får läsaren att ändra synsätt om än tillfälligt och den ger en övergripande historiebild av esoteriska sällskap. Å andra sidan kan jag ibland tycka att den drar slutsatser utan att ha någon grund att stå på. "Det är så här efterson det är så det är" resonemang finns på ett par platser i boken. Vilket kan reta gallfeber på mig.

Boken tar med läsaren på en resa från universums början och genom historien fram till nutid. Det som är annorlunda är sättet som författaren väljer att se på historien. I stället för att utgå ifrån att vårt medvetande utvecklades när vår fysiska kropp var redo så utgår författaren ifrån synsättet att medvetandet existerade före materia. Allt från big bang och genom jordens och människans utveckling har skett för att skapa den ultimata behållaren för medvetandet. Alla större händelser och stora genombrott i människans historia har varit ämnade för att utveckla oss, att förbreda oss för nästa steg.

Som sagt. Det är ett intressant sätt att se på världen och på vår historia och vissa delar, som bokens synsätt på reinkarnation, kan jag vara beredd att hålla med om. Men sedan finns det delar som jag inte alls kan få mig att förlika mig med. Till exempel att människor inte hade blivit kära innan tidig medeltid eftersom vi inte var utvecklade tillräckligt långt innan dess.

Skulle jag rekommendera andra att läsa den? Ja, om inte annat så för att det är en fantastiskt tankeexperiment att läsa den och att den faktiskt får en att se på världen lite annorlunda. Dessutom står det mycket vettigt i den. Men som med alla böcker så gäller det att sålla och att använda sitt kritiska tankesätt. Jag kan dessutom tillägga att den bitvis är ganska tungläst eftersom hjärnan får arbeta för att hänga med i den annorlunda världsbilden. Men ja, jag tycker definitivt det är värt att läsa den. Om inte annat så gjorde den mig nyfiken på ett antal små sido ämnen som den tar upp i förbifarten. Så jag har beställt böcker från biblioteket om Dr Dee och Swedenborg.

Om det är andra som har läst boken så är jag alltid glad över att få höra vad ni tyckte om den.

Smultron och lemon meringue pie

Vad tiden går fort. Ibland så verkar den bara rinna mellan fingrarna på en. Jag tycker att det var förra veckan jag började mitt nya jobb men jag har redan varit där i en och en halv månad lite drygt. För att inte tala om vad som händer ute i trädgården. Ärtorna blommar och skidor börjar bli matade, rödbetorna och kålen växer som ogräs och de första broccolibuketterna börjar titta fram.

Jag trivs med att arbeta eftermiddagar men tyvärr innebär det att jag inte alls hänger med i trädgården har jag märkt. Men jag tror snarare att det handlar om att lägga sig till med nya vanor. Men det är ju alltid svårare än det låter. Jag är en människa som älskar rutiner, eller kanske mer bestämt som älskar mina egna rutiner.  Men det är inte att säga att nya rutiner inte kan medföra något gott. Eftersom det är ca 3-4 km till bussen från mig innebär det att jag två gånger om dagen, fem dagar i veckan faktiskt måste röra på mig. Inte helt fel ska jag säga. Massor med frisk luft och som en trevlig bonus har jag upptäckt små hemligheter. Precis i en krök på vägen en bit in i skogen finns ett enormt snår med hallon, jag har redan varit där och plockat en hel del här om kvällen så att jag fick mig lite hallon och mjölk till kvällsmat. Inte långt ifrån hallonsnåret finns även massor av smultron. Jag har plockat strån på strån med smultron i omgångar.

Men som sagt, det är även skördetider i trädgården. Härom dagen kunde jag skörda alla ingredienser som krävs för min gröna potatissallad. Visst ser det gott ut?



 

För att avrunda middagen så gjorde jag en lemon meringue pie, riktigt, riktigt gott om jag får säga det själv.



 

Men jag har faktiskt gjort mer än att ätit god mat och jobbat. Jag läser just nu en riktigt intressant bok "The Secret History of the World" av Jonathan Black. Det är inget man läser igenom på en kväll, riktigt djupa filosofiska tankar som kan ta ett tag att bearbeta. Boken syftar till att få läsaren att i alla fall tillfälligt ändra sin världssyn från "först kom materia och sedan utvecklades tanken" till att tänka "först fanns tanken och sedan skapades materian för att tanken skulle ha någon stans att vara". Det är väldigt intressant att försöka ändra tankesätt och världssyn. Jag har inte läst klart den men jag rekommenderar den verkligen om man vill ge sin hjärna lite gymnastik.

Med det tror jag att ni lämnar er för ikväll. Jag hoppas ni har en bra dag i morgon och att ni har njutit av fullmånen i kväll.

Dansa bland disk och damm

Idag är en dag då livet och världen ler mot mig känns det som. På förmiddagen ringde de från stället jag var på arbetsintervju hos och jag börjar på måndag. Bara det gjorde att min dag blev så mycket bättre. Dessutom så är det lite lagom varmt idag så min energi har kommit tillbaka. Inget ont om Solen men när han strålar som bäst så försvinner all min energi.

Så idag har jag rensat mina land och mina rabatter och sedan slog lusten att städa till. Det händer väldigt sällan att jag vill städa. Jag gör det för det mesta under protest. Men idag så vreds det på musik och jag vickade på rumpan när disken åkte in i maskinen och när damsugaren åkte fram så blev det både ett och två samba steg. Jag får nog be alla mina grannar som såg mig studsa omkring här hemma om ursäkt.

Nu är disken diskad, det är damsuget och riktigt snyggt här hemma och jag har energi som sprutar ut genom öronen. Så jag ska ta itu med att göra färdigt mina runor som jag har slipat på i en evighet. Jag har så mycket positiv energi just nu så jag kan gott och väl se till att göra något vettigt av den. Kanske ska jag ta mig i kragen och ladda min amulett i kväll. Månen är ju i en bra fas just nu och jag tror inte jag kommer få så svårt att frammana positiva känslor och energier :).

Jag hoppas att ni där ute har en lika bra måndag som jag.

Nervositet

Jag kan bli enormt nervös när jag ställs inför nya sociala situationer, jag är inte en enormt social person så det kommer inte så naturligt för mig. Det bruka släppa när jag väl kastar mig in i situationen och har fått lite koll på läget. Det finns naturligtvis tillfällen då jag blir extra nervös och just nu så håller jag på att ta mig igenom två av dessa.

Den första är arbetsintervjuer. Man vill verkligen att personen eller personerna som man pratar med ska inse hur duktig man är och hur bra man skulle passa för jobbet. Man vill verkligen inte framstå som en nervös, stammande människa som knappt vet vad man heter. Därför så ökar min egen press på mig själv, jag måste lyckas och jag måste vara lugn och cooool, vilket naturligtvis bara gör att jag blir mer nervös.

I torsdags var jag på en sådan intervju. Redan dagen innan började fjärilarna fladdra som galningar i magen och jag spenderade oförskämt lång tid att rota igenom klädkammaren efter lämpliga plagg. Så var det dags att åka in till stan och leta sig fram till platsen där företaget låg. Solen gassade och det var obehagligt varmt, det kändes som jag skulle smälta i skorna. Min vana trogen så kom jag in i väldigt god tid och hittade utan problem företaget. Jag hade nästan 30 minuter på mig innan jag skulle in. Men ibland ska man ha tur. För vad låg mitt emot företaget om inte en liten park med träd, skugga och bänkar.

Ibland så är det de små sakerna som räddar hela dagen för en. I torsdags så var den en parkbänk i skuggan och tid nog att sitta där och njuta. Jag lyckades lugna ner nerverna lite och insåg att det vore en utmärkt ide att jorda mig. Så jag drog in frisk, still och lugn energi och bytte ut min nervösa energi. Så bad jag en bön till gudarna och till elementen och kände hur jag faktiskt blev riktigt lugn. Jag tänkte igenom en del frågor som jag förväntade mig att få och när det var dags att gå så var jag inte alls så nervös. Intervjun gick riktigt bra och jag väntar på att de ska höra av sig. Jag önskar att alla intervjuer skedde i närheten av parker.

Den andra situationen är det som man kallar dejting. Återigen så är den en fråga om att vilja visa sina bästa sidor. Samtidigt som jag tycker det är roligt att träffa nya människor och kanske träffa den stora kärleken. Men sedan så är det den nervösa biten. Kommer han att gilla mig? Vad gör jag om ingen säger något utan det blir dödstyst? Tänk om han inte fattar mina skämt. Ja ni vet ju själva vilka tankar som kan irra omkring i huvudet på mig.

Men eftersom jag håller på med min kampanj för att göra mig själv modigare så jag har tagit mig själv i kragen och tvingar mig själv att utsätta mig för sådana saker. För innerst inne vet jag ju att jag måste ut på dejt om jag ska träffa någon. Mr Right kommer ju inte magiskt att dimpa ner i soffan bara för att det vore enklare för mig.

Så oavsett vilka situationer som gör en nervös så slår jag ett slag för att du struntar i nervositeten och gör det i alla fall. Det känns hemskt ett tag i början men enda sättet att slippa nerverna tror jag är att visa för sig själv att man kan. Så att man nästa gång kan tänka "jag klarade det ju förra gången" och så småningom kan man tänka "jag har ju klarat det de tio senaste gångerna". Det gäller att nöta ner sin egen nervositet.

Dåligt samvete

Ja nu har jag dåligt samvete igen för att jag inte har skrivit på väldigt länge. Men just nu har livet varit inne i en något turbulent period och det händer så mycket saker att jag knappt har hunnit sätta mig ner och tänka igen allt.

Nu verkar det lugna ner sig lite och jag hoppas att det innebär att jag kan lägga lite mer tid här igen. Ni ska veta att jag saknar att skriva här, det känns som något fattas. Det är så skönt att kunna få skriva av sig om sina funderingar, få ut alla konstiga tankar som rusar omkring i huvudet på en. Så håll tummarna för att jag får lite mer tid över.

Tills nästa inlägg hoppas jag att ni har det bra där ute och att ni njuter av den ljuva försommaren.

Mardröm

Igår natt hade jag en ordentlig mardröm. Det är väldigt sällan jag drömmer mardrömmar och för det mesta brukar jag inse att jag gör det medan jag drömmer och "ta kontrollen" över drömmen. Men den här var otäck och jag kände mig obehaglig till mods hela dagen och hade till och med svårt att komma till ro när jag skulle sova nästa kväll. Nu kom inte drömmen tillbaka men jag tycker fortfarande att den var obehaglig. Min dröm:

För det första var den lite mysko för det fans två "plan", dels "drömmen" där själva historien utvecklades men jag drömde även att jag låg i min säng och sov och upplevde "drömmen" som en dröm i drömmen om ni förstår. Båda dessa "plan" var jag medveten om samtidigt så jag var medveten om att jag drömde i drömmen. Väldigt konstigt.

Nåja i "drömmen" så gick jag i en stad och jag letade efter något. Jag visste att jag behövde gå och leta i några ruiner och tog mig till ett kvarter där det fanns massor med byggnader som såg ut som medeltida kyrkoruiner. Jag gick in mellan ruinerna och det var verkligen en detaljerad dröm för jag mins att det satt en skyllt på ett av ruinhusen där det stod "Djursjukhus". Jag gick in i en kyrka och hade helt plötsligt mina två barn med mig (har inga barn men i drömmen visste jag att det var mina barn) och vi gick upp en ranglig trätrappa som fanns i ett hörn av ruinen. Då tittade jag upp och såg två figurer stå överst i trappan. De var formlösa och lite suddiga men jag blev rädd för dem och tecknade åt barnen att gå ner för trappan igen. Då tog de två figurerna ett steg framåt och tog formen av två demoner. Precis som man brukar gestalta djävulen, röda med läderartad hud och gula lysande ögon. Barnen började springa ner för trappan och jag började klättra ner på utsidan av den, varför vet jag inte. Jag kände verkligen hur vettskrämd jag var.

"Demonerna" jagade oss och på det planet i drömmen där jag drömde att jag sov så drömde jag att jag visste att jag drömde men jag kunde inte vakna. I stället så skrattade, eller kanske snarare skrockade, jag på ett väldigt grymt sätt.

I "drömmen" hittade jag ett litet kaffé bord med två stolar som stod mot en vägg. Jag knuffade in barnen under där och följde efter själv. Vi satt där under och försökte skydda oss med hjälp av stolarna mot demonerna som försökte komma åt oss. Hela tiden så drömde jag att jag låg i sängen och försökte vakna. Då började jag rabbla "Gud som haver barnen kär" i "drömmen" där vi satt under bordet. Det verkade hjälpa och genom att rabbla den om och om igen så verkade vi på något sätt få in energi i stolarna vi höll i så att demonerna blev rädda för oss.

Då kunde jag börja vakna i drömmen men bara halvt om halvt. Jag drömde att jag låg i min säng och försökte vakna. Jag blev medveten om att det började lysa utanför mitt sovrumsfönster som om det brann och jag försökte vakna för att hitta katten och ta mig ut, men jag kunde inte. Jag hörde hur grannen kom springande på grusgången för att hjälpa mig (har ingen grusgång i verkligheten). Det var när jag hörde gruset som knastrade som jag blev medveten om att jag fortfarande drömde. Då kunde jag ta kontroll över drömmen som jag brukar och vakna "på riktigt".

Klockan var strax efter fem och jag var livrädd. Jag bara låg i sängen och tittade mig omkring och väntade mig verkligen att få se något i något hörn eller så. Energin från drömmen fanns kvar i rummet och jag var inte helt säker vilka delar av drömmen som var verkliga och vilka jag hade drömt. Så jag tog mitt täcke och gick ner och kröp upp i soffan där Teddy gjorde mig sällskap. Det lugnade ner mig lite. Men hela dagen hängde obehaget med mig och det tog verkligen emot att gå och lägga sig på kvällen.

Jag har verkligen klurat på drömmen och vänt och vridit på det men jag blir verkligen inte klok på den. Jag antar att det bara är en sådan där extra verklig dröm som man får försöka glömma.

 

Att skriva

 Jag älskar att skriva, så länge jag har kunnat skriva och läsa har jag skrivit små berättelser. När jag var liten kunde jag ligga vaken och skriva dem när jag egentligen skulle sova. Sedan smög jag in till mammas sovrum och la dem på hennes huvudkudde så hon hittade dem när hon skulle gå och lägga sig. Vilket egentligen var ganska kontraproduktivt eftersom det avslöjade vad jag gjorde när jag borde sova.

 Jag tror att mitt behov av att skriva bottnar i min något överproduktiva fantasi, den producerar ständigt nya berättelser och intriger. Ofta glider jag in i små dagdrömmar som utspelar sig som små teaterföreställningar i mina tankar. Ibland kan jag så pussla ihop flera av dessa till en längre historia och då kommer behovet av att få ner den på pränt. Jag har en hel hög med sådana historier som ligger här och skräpar. De är ganska roliga att läsa igen efter ett par år.

 Men på senaste tiden har jag blivit mer inriktad mot att faktiskt ta tag i mitt skrivande och göra något av det. Drömmen finns ju där om att en dag kunna ge ut något sam jag har skrivit. Visste ni föresten att enligt nya undersökningar så kommer författare på andra platsen på en lista över kvinnors drömyrken?

   Så jag bestämde mig, jag skulle skriva något. En historia jag verkligen brann för, en historia som jag kunde arbeta med under en längre tid och som jag verkligen trodde på och som jag såg framför mig. Då kom jag att tänka på en av mina små historier som jag skrev för flera år sedan. Det var efter ett besök på Lödöse museum på den tiden jag läste till arkeolog som jag skrev den. Besöket hade bland annat handlat om medeltiden och om pesten som alla fruktade. Min hjärna formade en liten historia om en flicka vars familj drabbades av pesten. Berättelsen var inte lång, kanske fyra sidor. Men jag hade alltid funderat på att spinna vidare på den.

Så jag satte mig ner och började dagdrömma och snart så hade jag en grov bild av hur hela historien skulle vara. Jag skrev ner den som en snabb ram variant och började sedan arbeta på att få fram berättelsen ord för ord. Nu, ett halvår, senare så börjar den ta form. Den växer stadigt även om jag ibland inte alls arbetar med den.

   Jag vill tipsa om ett par ställen på internet som kan vara til lstor hjälp om man själv går i bokskrivar tankar. Först och främst finns det Bokdebutant.se som är som ett forum för nya författare. Man kan få råd och hjälp av andra och bara prata ut om saker man tycker är jobbiga eller frustrerande. Man kan även lägga upp delar eller hela manus på sidan och få respons på det man har skrivit, väldigt nyttigt. Jag har lagt upp början av min berättelse: Marias Väg. Katapult Skrivarforum är ännu ett ställe där man kan lägga ut sina texter och få respons tillbaka. Jag kan även rekommendera Skrivarlust  på iFokus.

 

Veckans tarotkort: 2 i bägare

Ny vecka, nytt kort:

2 i bägare, Gemenskap

Traditionell tolkning: Det står för kärlek, antingen mellan två personer (både vänskaplig och romantisk) men även till ett ändamål eller en sak. Det visar oss att vi har ett val, att utforska de nya känslorna eller att gå åt ett annat håll. Det kan även stå för gemenskap eller ett oväntat möte eller ett förtroligt samtal.

Osho Zen tolkning: Det står för en osjälvisk gemenskap utan krav och utan beroende från någon av parterna. Den rena formen av gemenskap.

Min tolkning: För mig står kortet för början av en relation av något slag. Bilden visar oss hur en stark relation ser ut. Träden står på sina egna stammar, de är starka i sig själva, de har sin egen kraft och styrka. Men kronorna flätas samman, inte helt men de två träden blir en del av varandra och på marken så faller löven om varandra. Det visar oss att även i en relation så behöver vi stå på egen bas, finna vår egen styrka. Samtidigt som vi låter delar av vårt liv och vår person sammanflätas med andra så finns det även delar av oss som bara är våra. Vi är alltid individer. Detta är sant både för vänskap och för kärlek. Detta är ett av mina favoritkort i leken för det påminner mig verkligen om vad man ska sträva efter för att uppnå en sund relation till människorna i våra liv.

Tjugofemte aspekten: Vad tycker dina nära och kära om din häxväg? Vet de? Varför eller varför inte?

Det här är ett intressant ämne och jag skulle kunna skriva en lång uppsatts om det. Jag ska dock försöka behärska mig och hålla mig någorlunda kortfattad.

Det enkla svaret är att ja, de flesta i min familj känner till vad jag har för trosuppfattning. Framför allt har den här bloggen hjälp mig att ta ett enormt steg ut ur kvastskåpet. Jag valde när jag började blogga om magi och wicca och liknande saker att länka min blogg till min facebooksida. Så varjegång jag uppdaterar min blogg så får alla mina facebook vänner upp en liten sammanfattning i sin tidslinje. Varför valde jag då att länka samman min blogg med min facebook? För det första så var det ett sätt för mig att ta det sista steget ut ur det där kvastskåpet. Ett väldigt smidigt och enkelt sätt. Jag kände att om jag var mogen att dela med mig av mina åsikter till hela världen så skulle jag även kunna stå för dem.

Naturligtvis så kom det inte som en total överraskning för alla mina släktingar, vänner och bekanta. Jag skulle till exempel aldrig ha gjort så om min mamma inte redan hade vetat om det. Det är inget trevligt sätt att berätta för sina närmaste att man ser på världen på ett annorlunda sätt. Viss takt och ton får man ha, och jag tror inte att det främjar förståelsen om man bara beslutar sig för att anonsera ut det inför hela världen. Så min mamma visste om det, min bästa vän visste det också och ett par av mina wicca vänner naturligtvis. En del av resten av släkten anade det även om jag aldrig berättade det rakt ut.

Så hur har alla reagerat? Jag vet inte om jag har haft otroligt tur eller om jag har ovanligt hänsynsfulla medmänniskor runt omkring mig. Men faktum är att jag aldrig har fått en negativ reaktion. Min mamma accepterar det, vi pratar aldrig om det men vi pratar aldrig om religion överhuvudtaget. I vår familj handlar det om att man får tro på vad man vill så länge man låter alla andra tro på det de vill. Min mamma är kristen, kanske i större utsträckning än hon själv inser. Jag följer gärna med henne till kyrkan. Jag ser ingen konflikt där eftersom jag  anser att vi alla dyrkar samma gud fast vi väljer att göra det på olika sätt. Mamma å sin sida har inget emot att jag inte är kristen, hon är nöjd så länge jag är nöjd. Det roliga är att det förmodligen är just på grund av min mamma som jag valde den här livsstilen.

Min mamma har alltid varit noga med att lära mig att visa respekt för naturen och förklarat att om man respekterar naturen och lever med den så finns det så mycket att hämta i ett sådan relation. Jag var med ute och plockade svamp för första gången när jag var ett par månader gammal, vi har alltid plockat bär och gått på promenader i naturen. När jag var liten var det lika naturligt för mig att bygga bondgårdar av bark och kottar som det var att leka med barbie och bilar. Vi har alltid haft små odlingar, till och med de åren vi bodde mitt inne i stan så hade vi antingen en liten odling på balkongen eller en koloniträdgård. Att äta och använda det som man själv har odlat eller plockat har alltid varit en naturlig del av mitt liv och skulle jag gissa så är det där ifrån jag tror att min syn på gudar och magi kommer ifrån.

Vad gäller mina vänner så är det inte heller där någon som verkar tycka att jag är konstigare än resten. I och för sig har jag lite lagom udda vänner över lag, men merparten av dem är inte wiccaner, häxor eller liknande. Men en stor fördel med att vara öppen med vad jag tror på är att personer i min närhet som jag inte hade en aning om hade samma syn på saker och ting har visat sig ha just det. Kanske är det så att man drar sig till likasinnade även om man inte vet exakt hur likasinnade man verkligen är.

De enda negativa reaktionerna jag har fått är från fullständiga främlingar, så som Jehovas vittnen, och där känner jag att det kan kvitta vad de tycker om mig. För ett antal år sedan blev jag mer eller mindre förföljd av två äldre damer ur Jehovas som hade beslutat att "rädda" mig. De hade nämligen upptäckt att jag, min stackar, hade en tredelad synd. För det första var jag uppfostrad av en ensamstående mamma (tydligen är det en kvinnas plikt att gifta om sig så fort som möjligt), jag var wicca (bara det är illa nog) och jag var dessutom arkeolog (allt som kan tyda på att det finns en evolution är djävulens verk). Men som sagt så är det inget jag tar på allt för stort allvar.

Idag så är jag öppen med min tro. Dock inte så öppen att det är något av det första jag berättar för folk. Å andra sidan så är det väldigt få kristna som presenterara sig: "Hej jag heter Per och jag är kristen", så jag ser ingen anledning att jag sak presentera mig med "Hej jag heter Lina och jag tror på fler än en gud och på magi". Men om någon frågar så är jag ärlig. Jag använder dessutom mina smycken med symboler som pentagram och liknande öppet. Däremot är jag av den åsikten att man ska respektera sina medmänniskor och använder inte sådana symboler när jag vet att jag till exempel ska gå in i en kyrka eller besöka ett äldreboende och så vidare. Mitt mål är inte att provocera och jag är tillräckligt trygg i min egen tro så jag behöver inte konstant bära symboler utanpå för att bevisa den.

Ja där ser man.. Det blev ett ganska långt inlägg i alla fall. Men jag har behärskat mig så jag känner mig ganska redig i alla fall. Ha en bra kväll mina vänner.

Dela med mig av ett citat

Ja igår under min sömlösa natt så satt jag som sagt och digiscrappade lite. Då snubblade jag över ett så underbart citat så det blev en liten, ganska enkel, lie Lo av det. Jag ville dela med mig av den till er för det är ett så härligt citat.

Sömnlös i Solhem

Ibland har jag nätter då jag inte kan sova, det går inte vad jag än gör. Jag har provat det mesta vad gäller olika drycker och örter och musik och allt annat. Det är bara att acceptera att min kropp har sina vakna perioder. Min mamma är likadan, ibland kan hon säga när man ringar "Inatt hade ag en av mina nätter" och då vet vi båda två vad det innebär.

Idag har jag tur, imorgon (läs senare idag) har jag en "ledig" dag. Det vill säga jag ska inte vara fysiskt i skolan. Så jag kan unna mig en ordentlig sovmorgon och jag behöver inte hetsa upp mig för att jag kommer att vara lite små degig hela dagen. Värre är det de nätter man vet att man ska upp i tid på morgonen och sitta på föreläsningar hela dagen. Då gäller det att försöka undvika att få panik och börja stresstitta på klockan var fjärde minut.

Inte kan jag läsa böcker heller. Ja det skulle möjligen vara en textbok då i något trevligt ämne, men jag tvivlar att jag skulle ta till mig informationen. Tar jag mig för att läsa en skönlitterär bok, eller en bok om wicca eller magi, så kämpar jag emot sömnen. Då vill jag inte sluta läsa även om jag så behöver palla upp ögonen med tändstickor (kommer ni ihåg hur Kalle Anka brukar göra?). Det motverkar ju lite syftet, så jag försöker hålla mig borta från böcker.

Däremot är det ovanligt bra att sitta och digiscrappa har jag märkt. Att sitta och titta på bilder, former, färger och försöka kombinera allt är avslappnade men på samma gång krävs det så pass mycket koncentration att tankarna inte far iväg åt höger och vänster. Det är dessutom lätt att spara och avsluta när ögonen börjar bli tunga. Så i natt har jag varit ovanligt produktiv. Fyra alster har det blivit.

Stackars Teddy förstår sig inte riktigt på det här. Han ligger i foten på min säng och försöker sova. Ibland tittar han lite sömnigt på mig som för att undra om jag inte ska sluta att leka med datorn snart och släcka lampan. Men det finns fördelar inser även Teddy, om man vill så kan man vingla sig fram till mattes knä och lägga sig och sova där medan hon kliar en lite under hakan.

Jag hoppas alla ni där ute har en sömnigare natt så ses vi kanske senare idag...

Tjugoförsta aspekten: En favorit doft

Det här var en enkel en. En av mina absoluta favoritdofter är syren. När syren bersån här slår ut så ser jag alltid till att plocka in en kvist och ha i min sängkammare. När jag fick min astma var jag rädd att jag skulle bli tvungen att sluta med den traditionen men som tur är så påverkan syrendoften inte min astma.

Jag förknippar syrendoften med löften om den kommande sommaren. Det är den tiden på året när nästan hela sommaren ligger framför en och man har planer som ska förverkligas och man njuter fortfarande av varje liten solstråle som letar sig ner till oss.

Enligt folktron kan personer som föds mellan 23-24 på natten se andar i den blommande syrenen. Eftersom jag är född halv tio på förmiddagen så vet jag inte om det är sant, någon som vågar prova?

Den enda doften som riktigt kan konkurera med syren för mig är doften av lakan som har torkat ute. När den tiden börjar närma sig att man inte längre kan hänga ut tvätt så tvättar jag kopiösa mängder med lakan och lägger upp ett litet lager i klädkammaren. När vintern sedan gör sitt intrång så kan man plocka fram ett sådant lakan och ett par kvällar kan man ligga och sniffa på kudden och drömma sig tillbaka till sommaren.

Det sägs att dofter är en av de starkaste utlösarna för minnen, är det något som kan väcka ett minne till liv så är det en snabb doft av någon bekant lukt. En del dofter väcker ungefär samma minnen hos många, som tex granbarr som ofta förknippas med julen. Sedan har alla sina egna doftminnen. Jag har ett doft minne som inte är särskilt trevligt. När vi renoverade badrummet satte vi in en sådan där toalett som man kan slänga ner en rengöringspinne under spolknappen på. Jätte bra tyckte jag, fräscht och trevligt. Ända tills jag fick en rejäl migrän attack och spenderade ett par timmar böjd över toaletten. Nu förknippar jag lukten av den rengöringspinnen med illamående och det tycks dessutom bara finnas en doft på dem. Så här hemma har jag slutat använda dem, så mycket för det geni draget.

Men det finns behagligare minnen också. Som doften av nygräddade schackrutor som alltid påminner mig om mormor när hon stod och bakade i köket. Eller doften av nyslaget hö som får mig att minnas den gamle farbrorn som hade en bondgård där jag gick i skolan mina första 5 år och som alltid lät oss barn åka med på hökärran.

Tjugonde aspekten: En bild av ett tarot- eller Oraclekort och dess innebörd.

Jisses, tänk att jag redan är uppe på aspekt nummer tjugo, och dessutom blir detta mitt 90:e inlägg här på bloggen. Snart kommer den stora milstolpen med 100 inlägg, jag har planerat en liten rolig överraskning till dess. Mer tänker jag inte säga men håll utkik framöver.

Men över till ämnet tarot. Som ni kanske redan vet använder jag Osho Zen kort, oavsett om andra tycker att de är kluriga att använda eller inte så tycker jag att de fungerar utmärkt. Jag har redan visat ett par av mina absoluta favoriter här i bloggen men jag har mer så jag slipper upprepa mig. Idag tänkte jag dela med mig av Det som i "vanliga" tarotlekar brukar kallas Domen (nr XX i Stora Arkanan). I Osho Zen heter detta kort Bortom Illusionen och ser ut så här:



Traditionellt ses det här kortet representera att göra upp med det förflutna, förlåta, bearbeta och gå vidare. Det kan även komma upp om man har en prövande tid framför sig eller har beslut att fatta. Kort och gott så står det för att röra sig framåt.

I Osho Zen lägger man ytterligare innebörd vid kortet, att man ska vända sig inåt, till sig själv för att hitta svaren man söker. Titeln syftar till att det vi kallar verkligehetn runt omkring oss byggs upp och färgas av våra illusioner, av hur vi väljer att se verkligheten. Det innebär att verkligheten i själva verket inte är så verklig och att den definitivt inte är samma för alla. Därför så bör man inte söka svaren där utan i stället hos sig själv.

Det här illustrerar lite varför jag gillar att arbeta med Osho Zen, man lägger på en nivå. Jag vet att många väljer att arbeta med Osho Zen enbart genom att använda de förklaringar som följer med korten. Men jag känner att man får en mycket bättre, och kanske djupare, läsning om man låter den tolkningen bli en fördjupning till den traditionella. Speciellt i det här kortet är det tydligt hur väl ett sådant sammarbete fungerar. Den traditionella tolkningen berättar att det finns något i det förfluta som man behöver ta itu med eller ett beslut som måste fattas och Osho Zen fördjupar det hela genom att berätta att det är bedrägligt att fatta beslutet på grund av saker som händer runt omkring dig, att viktiga beslut måste fattas utifrån dig själv.

Bilden på kortet är vacker, vilket de flesta i leken är. Man ser en fjäril som för mig representerar något som inte lever i det förflutna utan har tagit tillvara på det och därför är så vacker (från larv till puppa till fjäril). Hade fjärilen levt kvar i det förflutna hade den fortfarande varit en larv. Vi ser en buddha som verkar meditera vilket för mig står för kontakten med sig själv, med sitt inre jag. Vi ser även att platsen för "Det tredje ögat" ätt upplyst och markerat, något som för mig symboliserar upplysning och uppenbarelser, att finna svaret helt enkelt.

Finns det fler där ute som använder Osho Zen och hur väljer ni att tolka korten i så fall? Jag är alltid nyfiken på att höra hur andra ser på saker och ting.