Jag har äntligen fått ändan ur och börjat läsa A Wiccan Bible av AJ Drew, jag lovar att återkomma med tankar om själva boken när jag har läst ut den. Men när jag började läsa den så väckte den tankar som legat där och bubblat ett tag utan att jag har gjort något åt dem.
När jag började studera wicca för ett antal år sedan så föll det sig naturligt för mig att vara solitär. Dels därför att jag ville hitta min egen väg, jag hade fått nog av att människor berättade för mig vad jag borde tro på. Men även på grund av att det kändes tryggt och säkert och jag är ingen super social person. Allt eftersom jag har lärt mig mer och gått från att studera wicca till att bli en wiccan, de flesta wiccaner förstår vad jag menar, så har mitt beslut stått fast. När mina ögon öppnades för de tecken som ofta följer med en annan wicca eller nyhedning så har jag funnit människor som delar min tro. Vänner och guider som har gett mig ny kunskap och någon att diskutera med. Jag har även hittat ställen ute på nätet där man kan ventilera frågor och funderingar. Sakta men säkert har avdelningen i bokhyllan som innehåller böcker om wicca, magi och annat växt.
Men på senare tid så har det börjat växa fram en längtan efter något mer. Ibland kan jag känna att jag skulle vilja vara delaktig i en större gemenskap, att regelbundet träffa människor som tror det samma som jag. Det kan vara så att jag känner att nästa steg i min utveckling som wicca, för enligt mig så utvecklas man i sin tro konstant, kräver att jag tar ett steg utanför min bekvämlighetszon. Jag behöver kanske uppleva den andra sidan av att vara wicca. Kanske borde jag hitta ett covern, kanske har jag nått så långt jag kan nå som solitär.
Men när jag kommer så långt i mina funderingar så återkommer jag till mina tvivel. Som sagt är jag ingen överdrivet social person. Jag hör till den gruppen av människor som har ett litet antal nära vänner som jag gärna umgås med men sedan kan det kvitta. Jag lider inte av att vara ensam, tvärt om kan jag tycka det är skönt att få rå om sig själv. Därför funderar jag på hur jag skulle reagera på att gå med i en grupp där de sociala banden måste bli väldigt starka. Jag har visserligen firat sabbater med andra, med mina vänner som också firar sabbat och någon gång med mitt ex. Men det har alltid varit för att jag kände för det. Jag vet inte om jag skulle tycka om att alltid fira i grupp. Å andra sidan så kan jag känna att det vore roligt och spännande att dela allt detta med andra.
En annan sak som kan kännas lite avskräckande är att ett coven har en inriktning, en fast tro. Själv vet jag inte riktigt var jag ligger på den stora skalan av inriktningar inom wicca. Jag tror det jag tror och jag har liksom inte klassificerat det. Men kanske är det nyttigt att försöka definiera det hela.
Sist, men inte minst krångligt, är att jag inte har en aning om om det finns något coven i närheten av mig. Det närmaste jag vet om är i Jönköping. Sedan är det Göteborg eller Stockholm som gäller. Det tar bott själva meningen med coven för mig om jag ska behöva spendera ett par timmar att ta mig dit och sedan hem. Det mister spontaniteten och möjlighet att ringa någon och fråga om de vill ta en kopp kaffe och prata om något man funderar över.
Det verkar som att detta är en fråga som jag måste fundera länge och väl på. Om det är någon som har tipps, erfarenheter eller synpunkter på ämnet så får ni gärna berätta.
3 kommentarer: