Rötter

Under nyårs helgen började jag med en ny hobby, en riktigt farligt beroende framkallande sådan. Jag började släktforska. det är tidskrävande, det sliter på ögonen och vipps så har det gått fyra timmar och klockan är halv ett på natten fast än du "bara" skulle kolla upp var ifrån Anna Stina kom. Det är som att vara detektiv, den ena ledtråden leder till den andra och man blir ju nyfiken och vill kolla upp den också. Det kommer förmodligen dyka upp ett par inlägg om släktforskning här i bloggen, ett par om mina förfäder och kanske ett par om släktforskning som fenomen. Men just den här gången tänkte jag skriva lite om mina tankar om våra band till våra rötter.

Jag har varit sugen på att släktforska i flera år, det är en blandning av att jag är nyfiken, historiskt intresserad och att vår familj har lite gåtor som skulle vara roliga att lösa. Men det som fick mig att verkligen börja var att min kompis började och berättade om allt det roliga som hon hittade. Då blev frestelsen för stor.

När jag började så ville jag mest få en linje så att säga, se hur långt bak jag kunde komma och se lite vart min släkt kom ifrån. Det var roligt och relativt lätt att skapa en rak linje med namn och årtal. Men jag upptäckte något som jag inte väntat mig. Nämligen att det inte räckte med att skapa ett fint familjeträd. Släktforskningen är så mycket mera, jag ville lära känna mina rötter. Det var förvånade för jag hade inte riktigt väntat mig att jag skulle känna en känslomässigt band med en anfader som levde på 1700-talet.

Men när jag började gräva mer i mina rötter så blev jag medveten om hur engagerad jag blev i varje persons liv när jag följde de små spåren de lämnar efter sig i dokumenten. De flesta av mina släktingar är bönder, torpare och snickare som inte lämnar så stora avtryck i historien. Men med hjälp av kyrkböcker, dom böcker och annat material så kan man öppna små fönster in i deras liv.

Jag har ett par av mina förfäder på min mammas sida som föddes tidigt 1800-tal. När jag följde dem igenom livet så såg jag när de föddes, vart de flyttade, var de träffades och var deras barn växte upp. Min anmoder var 19 år när de gifte sig, hon dog i februari det året hon skulle fylla 72 år, i maj samma år så gick hennes man bort. Och när jag hittade deras anteckningar i dödsboken, så nära varandra så blev jag lite rörd. Precis som jag kände med pigan som stod antecknad över min anfader i dödsboken. Hon hade fött tvillingar utanför äktenskapet, den lilla flickan blev bara ett par timmar gammal och pojken knappt ett dygn gammal. Jag fick nästan en tår i ögat när jag tänkte på den stackars flickan som fick gå igen allt detta.

Men även på ett mer djupodlat, personligt sätt så berörs vi av våra rötter. Som jag nämnde så har vi en del gåtor i vår släkt, både på min mammas och min pappas sida. En av de stora har varit min mammas biologiska pappa. Mamma föddes utanför äktenskap som det så fint heter. Hon umgicks sporadiskt med sin biologiska far tills hennes mamma gifte sig då adopterades hon av min morfar. Det har alltid varit lite mystiskt med varför hennes biologiska pappa gick med på adoptionen och vem han var, mamma mins inte så mycket om honom. Men det visar sig att han själv var född utom äktenskap och han visste förmodligen mycket väl vad det innebar att växa upp som "oäkta". Så kanske insåg han att han gjorde sin dotter en tjänst som fick växa upp med en mamma och pappa.

Upptäckter som denna väcker känslor hos oss. Vi får en bättre förståelse för varför vårt liv ser ut som det gör. Vi ser i våra rötter samma strävan efter ett bra liv som vi själva genomgår varje dag. Vi ser kärlek och sorg och att även om förutsättningarna var annorlunda så är vi inte så olika. Det sätter saker i perspektiv. Jag ser hur mina anfäder och anmödrar utstår prövningar som skulle få mig att baxna. 1840 så händer något med en av de familjer som finns i mitt släktträd, de mister tre av sina fem barn på samma dag. Kanske en brand eller någon olycka har drabbat familjen. 1879 lämnar en av mina anfäder sin hustru och fyra barn och emigrerar till Amerika. Hustrun har inget annat val än att flytta till fattigstugan med barnen. Det är inte annat än att mina bekymmer om att jag inte har råd att köpa både ett tv-spel och prenumerera på min släktforskarsajt känns lite fjuttiga.

Winstone Churchill sa:

The farther backward you can look, the farther forward you will se.

Och visst stämmer det, livet går i samma cirklar om och om igen. Vi kan titta tillbaka och hämta styrka och visdom från det vi hittar där. Det gäller så väl de stor skaliga bitarna som civilisationer som gått under för att de påverkade sin närmiljö till de små sakerna som att man klarar mer än man tror och livet går vidare även om vi vill hoppa av en stund.

Så visst är våra rötter viktiga, det är trotts allt de som definierar vilka vi är. Oavsett om vi tror att vi biologiskt programeras att bli den person vi är, eller om vi tror att vår miljö bygger vår personlighet så är det våra anfädrar och anmödrar som ger oss både generna och som har uppfostrat de människor som uppfostrade de människor som uppfostrade de människor som uppfostrade dig.

Min mamma brukar säga att jag har ärvt min kreativa ådra från min far och hennes hennes morfar. Mu vet jag att hennes morfars far också var kreativ då han arbetade som finsnickare och att hans far också var kreativ då han hade samma yrke. Så igentligen så har jag ärft i alla fall hälften av min kreativitet från min mormors farfars far. Jag tackar för gåvan.