Bakgrund

onsdag 24 augusti 2011

Saknad

Idag tog mamma och jag en tur till Lidköping, min gamla hemstad där jag är uppväxt. en sådan tripp gör en alltid lite nostalgisk och varje gathörn verkar vara förknippat med minnen. Jag var till exempel inne i den bokaffären i vilken jag köpte min första bok om wicca. Bara det är nog med sentimentalitet för att få en tårögd. Dessutom gick vi på Garströms kondis där jag och min farmor alltid fikade förut och där min första riktiga pojkvän gjorde slut med mig.

Ett annat måste när vi åker till de trakterna är ett stopp vid gamla stadens kyrkogård för att hälsa på min farmor och farfar och min farmors släkt och sedan en åktur ut till Gillstad och kyrkogården där för att titta till min pappa och morbror. Vi brukar vänta med den delen av resan till sist eftersom, inte så oväntat, både min mamma och jag drabbas av viss melankoli efteråt. Under vägen hem tänkte jag på alla olika sorters saknad det finns.

Det finns den lite mer lättvindiga, jag saknar mina gamla ingångna mysbyxor som till sist sprack i alla sömmar, saknaden. Den som vi faktiskt tycker är ganska jobbig men som i själva verket snart glöms bort och ersätts av ett lyckligt minne (tänk va goa mina gamla mysbyxor var).

Sedan finns det den djupare, tyngre sorgen vi känner för de vi älskar, eller har älskat. Jag känner fortfarande en stor saknad ibland efter min gamla hund Ida. Saknaden blir inte mindre för att den vi älskar inte är en människa. Men även saknaden över de vi älskat kommer i olika skepnader.

Gillstad kyrka är en gammal kyrka, 1100-tal. Den ligger på en liten kulle som ryktas ha haft andra, mer hedniska, anknytningar innan kyrkan kom dit. Kyrkogården som omger kyrkan är liten. Det löper en gammal stenmur runt omkring den och den kantas av träd. Mitt på kyrkogården breder en ek ut sig över gravarna. Jag har alltid älskat den där eken, redan som barn. Den ser ut att vara lika gammal som kyrkan och vad som än händer på kyrkogården så står den där orubblig och stark. På en liten kulle precis vid kyrkan finns en liten häck och vid den ligger en rad med gravstenar. Mitt på raden ligger två bästa vänner sida vid sida med en utsikt över ängarna och skogarna. Det är min pappa och min morbror.

När jag stod och tittade på gravarna idag så insåg jag hur olika min saknad efter de båda männen är. Jag saknar min pappa på ett sätt som enklast kan beskrivas som jag saknar att ha en pappa. Han gick bort när jag var 2 år och jag har inga direkta minnen av honom, jag fick aldrig lära känna personen han var och har därför svårt att sakna honom som person. Men jag saknar en pappa, alla andra har ju pappor. Det är klart att även jag har en pappa, men det har alltid varit mer av ett begrepp än en person. Jag har haft en otrolig mamma och ibland när jag ser vilka förhållande mina vänner har med sina pappor kan jag känna att jag i alla fall inte behöver gå igenom det. Jag har aldrig behövt lyssna på två föräldrar som bråkar, jag har aldrig behövt gå igenom en skilsmässa eller något annat som sliter itu min familj. Men jag har heller inget minne av att sitta i min pappas knä, att få rida på min pappas axlar eller att kunna gå till pappa när jag har bråkat med mamma. Mina minnen av min pappa består av kort, filmer och berättelser jag har hört från andra. Så jag saknar att ha en pappa.

Min morbror saknar jag på ett mer påtagligt sätt. Jag var 7 när han gick bort och jag minns honom på ett annat sätt. Han var min pappa rent känslomässigt. Han fick ta den rollen och han gjorde det mer än gärna. Det var han som byggde en koja åt mig och tog med mig ut på de små grus vägarna och körde rally. Jag kände mig alltid älskad när jag var hos honom och han och jag gjorde saker som jag aldrig gjorde med någon annan. Han hade en schäfer som hette Nicco och som jag avgudade. Den stackars hunden fick utstå att både bli kramad och pussad och klappad. Han var som min morbror, snäll och kärleksfull. Jag saknar både min morbror och Nicco. Men det är saknaden av en person inte av en roll.

Min farfar dog långt innan jag föddes, 11 år innan tror jag. Han är bara ett lite luddigt begrepp för mig. Man saknar inte en farfar på samma sätt som man saknar en pappa. Men jag saknar min farmor. Det var en dam med personlig integritet och tillräckligt med krut för att spränga en mindre stad. De flesta kvinnor i min farmors familj var av den kalibern. Ingen av dem levde ett enkelt liv men ingen av dem gav upp eller satte sig i ett hörn och grät. Min farmors krut kom med modersmjölken. Det jag minns mest av min farmor är hennes städrockar, mörka saker i polyester.  Hon hade alltid en sådan på sig och röda innetofflor. När jag hälsade på så låg det alltid en liten present och väntade på sykorgen bakom köksdörren, men väluppfostrad som jag var så gick jag aldrig och tittade för än hon gav mig lov. Ibland låg där ett ritblock, en liten docka eller en liten bil. Ibland en liten godispåse eller en flaska med dricka som jag fick lov att dricka direkt ur flaskan (efter att farmor hade kontrollerat att flaskmynningen var hel, detta var 33 cl glasflaskor, eftersom en väninnas väninnas dotterdotter hade skurit sig i läppen på en flaska som var sönder) vilket alltid fick mig att känna mig vuxen. Man kunde tro att min farmor var en snobb, ibland betedde hon sig så. Men hon tog egentligen livet med ro, det var väldigt lite som chockerade henne. Inte ens när jag var inne i min svärperiod när jag var fem år och använde satan och djävlar i var och varannan mening så tappade hon fattningen. Mellan det att hon var 85 och 89 år så lyckades hon bryta höften tre gånger och få TBC en gång. Hon överlevde allt och ville inte höra talas om att flytta ifrån sin lägenhet. Hon hade hemtjänst och en personlig kontaktman som hette Eva som farmor nästan såg som en del i familjen. Farmor gick bort när jag var 12 år. Jag saknar att jag aldrig fick möjlighet att lära känna henne så som två vuxna lär känna varandra. Så här efteråt har jag fått veta så mycket om henne som jag hade velat få fråga henne om. Jag hade önskat att jag hade fått tillfället att göra det. Jag saknar min farmor i polyester städrockarna och jag saknar personen som fanns bakom dem.

Sist men inte minns så önskar jag att jag hade fått lära känna min farmors mor. Ännu en av kvinnorna i den familjen som levde ett hårt liv men som klarade sig igenom allt med huvudet högt. Jag hade velat lära känna henne för hon måste ha varit en speciell människa. Jag har ärvt hennes gungstol och på väggen mitt emot gungstolen hänger ett fotografi på henne när hon firar 80 år. Hon sitter i sin älskade gungstol omgiven av ett hav av blommor. Jag saknar att det är ännu en puzzelbit som fattas i bilden av min familj och dess historia. Det finns ingen som kan berätta om henne för mig. Inte min farmor, inte min pappa och de få saker min mamma vet lämnar mer smak. De få sakerna om hennes liv jag har lyckats puzzla ihop kommer från henne och hennes barns dödsannonser och minnes runor. Tack och lov att farmor var noga med att spara allt sådant.

Nu sitter jag här och inser att det är ett ganska deprimerande inlägg. Men jag får bjuda på en lite mörkare sida av mig själv idag. Jag inser också att jag blir tvungen att skriva ett mer ingående inlägg om min farmor och hennes familj, och att jag måste börja lägga lite ansträngning på att ta reda om mer om dem. JAg hoppas jag inte har gjort någon allt för deprimerad.

1 kommentar: