Bakgrund

måndag 7 november 2011

Mod

Att ha modet att göra något som man tycker är obehagligt eller helt enkelt inte vill är något jag har funderat över ett par dagar.

Ofta så är det en liten röst i vårt huvud som står och gallskriker "nej" så högt den bara orkar. Man kan med lätthet komma på 20 orsaker varför man inte borde, men bara en varför man ska. Ändå så vet man att man borde, man måste gör det. Det sägs alltid att man ska följa sin inre röst, men det är inte lätt när det finns två av dem, en för och en mot. Det är som djävulen och ängeln i tecknade filmer. Så vem lyssnar man på?

Det enkla vore naturligtvis att lyssna till de 20 sakerna som talar om vilken ur usel idé det här är. Att välja den lätta vägen, att undvika det obehagliga. Men kan man verkligen gå som katten kring het gröt hela sitt liv? Även om man kan det är det nyttigt? Vad lär man sig av det?

Man behöver inte vara krigshjälte eller rädda små barn från brinnande hus för att vara modig. Mod handlar om att göra något som man tycker är obehagligt, som man är rädd för men som man vet i slutändan är nödvändigt. Det finns många små saker i vår vardag som gör att vi alla är modiga. Att träffa någon som du helst undviker, att gå på det där mötet som du inte har lust till, att tack ja till ett erbjudande fast du egentligen tycker att det är otäckt eftersom du öppnar upp dig till en helt ny värld eller att öppna upp dig inför någon annan människa fast än du vet att du riskerar att bli sårad.

Allt detta är modigt, allt det visar att du har mod att möta det okända, det mindre behagliga.

Här om dagen så tittade jag på gamla släktfotografier och insåg att det där finns kvinnor med styrka som får det att svindla för mig. Min farmors mor är ett exempel. Hon gifte sig med den lokale slaktaren i en ganska ung ålder och fick på snabb följd sex barn. När den yngsta var två år så tog hennes man sitt liv och hon stod, i början av 1900-talet, ensam med skammen och sex barn att försörja. Hon gifte aldrig om sig utan tog hand om sina barn och skaffade mat på bordet och ett hem åt dem. Det var inga dårar hon uppfostrade, en av dem grundade den första fackföreningen i staden, en annan jobbade sig upp och blev ganska rik på kuppen. Hennes döttrar gifte sig alla bra, vilket var viktigt på den tiden, och själv blev hon lite över 90-år. Den kvinnan hade mod.

Hennes syster var 16 när hon helt ensam satte sig på en båt till Amerika. Väl framme så arbetade hon i olika hushåll och förblev ogift fram tills hon som 30-åring (vilken hemsk tanke) började arbeta för en judisk man och förlovade och gifte sig med honom (vilken skandal). När han efter många år dog så reste hon tillbaka till Sverige för att bo här de sista åren. Den kvinnan hade mod.

Så när mitt mod sviker, vilket händer ganska ofta får jag erkänna, så är det bara att inse att jag varken behöver uppfostra sex barn ensam eller resa tvärs över havet. Jag behöver bara ta ett djupt andetag och ta ett litet steg utan för min bekvämlighetszon.

För hur ska vi någonsin lära oss nya saker om vi inte vågar ta det klivet? Om vi alltid stannar där det är som vanligt, där det är mysigt och behagligt så kommer vi aldrig någonstans, då stannar vi för alltid kvar där vi började. Det första steget må vara skrämmande, men man kan få uppleva så många nya, fantastiska saker. Det kan även hända att det inte alls var trevligt, men då får man gå tillbaka, en erfarenhet rikare. För varje litet steg framåt som vi vågar ta och som lyckas så växer den där varma, trygga plattsen och snart har du en herrgård som är varm och trygg och inte en städskrubb.

Så jag föreslår att vi alla bejakar vårt mod denna veckan och gör minst en sak som gör oss nervösa, oroliga och får oss ur balans.

Kram på er!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar