Ibland får jag djupa tankar, ibland måste min hjärna bara ge sig i kast med att vända och vrida på lite större problem. Imorses när jag väntade på bussen kom ett sådant infall över mig. Förmodligen berodde det på serien jag såg i går kväll men jag tänkte ändå försöka pränta ner mina tankar här i bloggen.
Här om dagen diskuterade jag och en vän åsikter. Eller snarare så diskuterade vi rätten till våra egna åsikter. Jag hävdade att en åsikt aldrig kan vara fel, precis lika lite som en upplevelse eller en känsla kan vara fel. Min vän tyckte däremot att åsikter naturligtvis kan vara fel. Mitt resonemang bygger på att en åsikt är något som varje individ har rätt att forma och därför kan inte en åsikt vara fel. Åsikten kan baseras på felaktiga fakta och någon annan individ har rätt att säga att den har en annan åsikt, men det gör inte att åsikten är fel eftersom den speglar individen som har den. Låt oss säga att jag och en vän sitter i ett rum. I rummet är det 22 grader. Min åsikt är att det är kallt i rummet, min väns åsikt är att det är varmt. Ingen av oss har fel åsikt eftersom en åsikt baseras på så mycket mer än nuet. Jag kanske är van att vistas i rum som är 30 grader, min vän kanske är van att vistas i rum som är 15 grader, jag kanske har feber och frossa, min vän kanske har en filt runt benen. Vi bedömer helt enkelt situationen utifrån olika synvinklar och skapar oss där efter en uppfattning om läget, en åsikt. Varken jag eller min vän har fel, vi har båda rätt eftersom vi båda anser att rummet antingen är varmt eller kallt.
Det samma gäller alla åsikter. en åsikt är alltid rätt för ägaren, den som formade den. Däremot behöver inte samma åsikt vara rätt för alla. När vi diskuterar saker så säger vi ofta "du har fel". Men hur ofta handlar det om fel egentligen? Jag kan säga att du har fel om du säger att månen är gjord av ost, vi vet att månen inte är gjord av ost och därför är det fel. Men om du säger att du tror att månen är gjord av ost kan jag inte säga att du har fel, för det vore att säga att det tror du inte alls det. Jag kan säga att jag har bevis för att den inte är gjord av ost och där med få dig att tro att den är gjord av något annat. Men jag kan inte säga att det du tror är fel.
Hur många gånger i vardagen stöter vi inte på människor som tror att man kan "tvinga" någon att ändra sin åsikt. Här om dagen hade jag besök av Jehovas vittnen, de kommer då och då trotts att jag bor mitt ute på landet. Det spelade ingen roll att jag vänligt men bestämt sa att jag hade en annan tro, de ville få mig att tro att deras sätt att se världen är det enda rätta. Jag försöker ha överseende med det, jag intalar mig att de gör det för de tror att de ska rädda mig, men det är ändå lika irriterande varje gång.
Många av de större konflikterna i vår värld stammar från samma grund. Man vill att alla ska tycka som jag därför att den jag tycker är rätt och tycker du inte som jag så är det fel och då ska du minsann ändra dig. Detta är varför det är så viktigt att vi inser att det inte finns rätt och fel vad gäller en åsikt. Om vi slutar med att försöka trycka ner våran egna åsikt i alla andras halsar så skulle det bli bättre både i stort och i smått.
Så gick mina tankar när jag stod och väntade på bussen. Naturligtvis gjorde de ett stort skutt över till en annan av de saker som orsakar förstörelse; missförstånd.
När mina tankar nu var inne på detta ämne som kom jag att tänka på en ganska dråplig situation inom arkeologvärlden som illustrerar hur ett missförstånd uppkommer och får fortleva. Arkeologin bygger på att man ska kategorisera fynd, man tittar på dem och utvärderar dem. Letar efter likheter och olikheter och utifrån detta skapar man mönster. Det är därför många av kulturerna i vårt förflutna är döpta efter ett redskap eller en framställnings metod. För länge sedan upptäckte man så i Sverige och Norge en typ av yxa som döptes till båtyxa på grund av den konkava formen den har när man studerar den från sidan.Vid samma tid i Finland upptäcktes så kallade stridsyxor. Dessa båda yxsorter fick ge namn åt var sin kultur. När man studerade dessa kulturer närmare hittade man många likheter, de åt ungefär samma sak, de hade liknande bosättningar, de verkade under samma period ock så vidare. Det enda som skilde dem åt var just yxorna. Eftersom detta var på tiden då nationalromantik var på modet så skrevs det långa avhandlingar om att redan på den tiden kände folket i Sverige och Norge en samhörighet och skilde sig från folket i Finland. Båda sidor skrev väldigt vackra, romantiska, epos om moderlandet och folktillhörighet. Detta på gick under en lång tid. Ända in på 1970-talet. Då var det en forskare som beslutade sig för att göra en jämförelse studie mellan de två yxorna och skaffade sig åtkomst till yxor av båda slagen. Det han upptäckte kom att skaka arkeologin i tre länder: En båtyxa är en upp och ner vänd stridsyxa, eller om man föredrar, en stridsyxa är en upp och ner vänd båtyxa. Skillnaden är om man väljer att se den som konkav eller konvex. Detta förklarade även varför yxfynden så tydligt följde landsgränserna, finska arkeologer hittade bara stridsyxor och svenska och norska arkeologer hittade bara båtyxor. Ett missförstånd som hade ansetts som absolut sanning i allt för många år. Hyllmeter av avhandlingar blev helt plötsligt oanvändbara och man var i stället tvungen att skriva nya om det nära samarbete som funnits mellan Norge, Sverige och Finland och att ideer och tankar växlades fritt.
Nu så gällde det inget "viktigt", det enda som tog skada var ett par egon och att man fick skriva om ett par historieböcker. Men samma sak händer både i vår vardag och i världspolitiken. Vi antar något och vi beslutar oss för att antagandet är fakta i stället för en åsikt. Nu kommer vi till det här igen; en åsikt kan inte vara fel men fakta kan vara fel. Man måste kunna skilja dem åt. Jag kan tro att jag kan sjunga, men fakta är att jag är helt tondöv, det spelar ingen roll att jag tror så jag spricker, det ändrar inte fakta.
Den största risken med denna felvridning mellan åsikt och fakta är när en åsikt blir allmän. Det börjar med någon som anser att roten till allt ont är färgen rosa, sedan sprider sig åsikten till andra och när tillräckligt många anser sig veta att roten till allt ont är rosa så blir det till ett fakta inom gruppen. Det är nu problemen börjar. För gruppen vet nu, med all säkerhet, att de har funnit roten till allt ont. Men ingen annan verkar inse fakta. Med andra ord gäller det att övertala alla andra. Har man nu otur och gruppen är tillräckligt stor, eller har tillräckligt stor makt eller styrka så kan denna "övertalning" till sist övergå i tvång. Ofta har man svårt att övertala andra om sin ståndpunkt på vanligt sätt eftersom argument ofta bygger på fraser som: "Det bara är så", "Det vet ju alla" eller "Det har alltid varit så".
Jag har precis sett anime serien "Heroic Age" och den gör ett bra inlägg i den här tanke kedjan. Bakgrunden är att människan har tagit steget ut i rymden efter att ha hörsammat en kallelse från "Guld stammen". Människan (även kallad järnstammen) är dock inte ensam utan även bronsstammen och silverstammen hörsammade kallelsen. Silverstammen och bronsstammen går samman och erövrar jorden från människorna. Detta leder till en konflikt som varar i århundraden. Alla tre stammarna följer en profetia som guldstammen lämnade innan de försvann från detta universumet. Så serien utspelar sig kring hur människorna samlar sig för att slå tillbaka, ta tillbka jorden och utrota de två andra stammarna som hämd. Efter mycket om och men så inser prinsessan som leder jordstyrkorna att ingen har någonsin pratat med de två andra stammarna. Alla antar att de tänker på samma sätt och resonerar som människorna. Men till slut måste man inse att så inte är fallet och prinsessan tar steget och försöker öppna en dialog med silverstammen. Under det samtalet så inser båda stammarna att mycket av de fakta de båda trodde att de hade om varandra är grundade på ingenting och att de har mer gemensamt än man trott. Jag ska inte säga hur det slutar (men jag rekommenderar serien då den är riktigt se värd).
Hur ofta har inte detta hänt i verkliga världen? Ett missförstånd leder till väpnad konflikt utan att någon tar sig tid till att reda ut om det som hände från början har tolkats på rätt sätt. När jag gick i gymnasiet kom en grupp thailändare på studie besök. Vi visade dem runt och hade riktigt trevligt, visst var det lite svårt med språket ibland men vi löste det. Så tappade en av dem ett mynt som rullade iväg över golvet. En av mina klasskamrater stoppade det genom att trampa på det. Thailändaren blev vansinnig och höll på att slå till min klasskamrat. Vad vi inte visste var att myntet dekorerades med en bild av deras kung och genom att trampa på det med foten (som enligt deras tradition är den smutsigaste kroppsdelen) så vanärade man kungahuset. Ett missförstånd som grundas i helt olika sedvänjor.
Så varför är vi så snabba att tro att våra värsta farhågor är sanna, varför förvandlar vi åsikter till fakta och varför tar vi oss inte tiden att lära känna varandra innan vi handlar i vrede? Jag vet inte, kanske är vi inte medvetna om det vi gör. Kanske är det så att vi är så vana att se världen ur vårt eget perspektiv att vi har svårt att byta glasögon och se den från ett annat håll. Vi borde kanske alla tänka efter vilka åsikter vi håller som fakta och hur det påverkar våra möten med andra människor.
1 kommentar: